Om ni på avstånd tycker att historien om den dråpåtalade överläkaren verkar upprörande - och det förstår jag av mejl och twitterinlägg att ni gör - då skulle ni sitta i tingsrätten i Solna och lyssna. Det är mycket starka känslor i rörelse.
Tre år efter att deras lilla barn dog sitter både mamman och pappan i rätten och snyftar häftigt. De berättar hur Linnea låg och kippade efter luft, ett ljud mamman fortfarande hör i sitt huvud. Hon säger det inte rakt ut, men miss­tanken vibrerar hela tiden i bakgrunden: att det som hände i slutet av Linneas liv och efter hennes död hände för att sjukhuset ville skyla över flera tidigare felbehandlingar och misstag.

Allt är mycket komplicerat: sjukdomstillståndet hos den för tidigt födda babyn, felbehandlingen som försvårade hennes hjärnskador, den kvinnliga läkarens agerande kring dödsfallet. Och inte minst: den känslomässiga närhet som tycks ha uppstått mellan den misstänkta läkaren och mamman.
Mamman beskriver vältaligt och initierat - hon har själv sköterskeutbildning - den arrogans och nonchalans de möttes av på Biva, barnintensiven på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men hon säger samtidigt att den åtalade läkaren har varit väldigt sympatisk.

Läkaren, som under gårdagens förhör får ta av sig den stora sjal hon burit för att skyla sitt ansikte, vittnar själv om hur nära de kom varandra: vid ett återbesök på sjukhuset efter Linneas död gav mamman henne en kram och viskade i hennes öra att hon ville berätta att hon redan var gravid på nytt.
Nu sitter de på var sin sida i tingsrätten och Linneas mamma upprepar flera gånger att hon tror att något har hållits dolt för henne, att något mer fel har gjorts mot Linnea, förutom den fel behandling som gav flickan en hjärnblödning och förvärrade hennes hjärnskador. Hon säger:
- De sa en sak, men det skrevs någon annat i journalerna. Jag får inte ihop ekvationerna. Det stämmer inte. Något har hänt sista veckan.

Misstankarna har stärkts av sakförhållandena. Läkaren loggade aldrig in på datasystemet som ska visa vilka läkemedel patienten får. Hon gav själv morfin, något en sköterska normalt sköter. Trots den hastiga, oförklarade försämringen av flickans hjärnskador gjorde inte sjukhuset någon obduktion. När föräldrarna ville flytta flickan till ett annat sjukhus, eftersom de var missnöjda med vården, blev hennes tillstånd plötsligt sämre. När föräldrarna efteråt begärde ut journaler kom de inte. Och så vidare.

När den misstänkta läkaren förhörs i Solna tingsrätt har hon sakliga och inte helt orimliga förklaringar till de flesta av de mystiska omständigheterna. Utom det faktum att flickan vid obduktionen visade sig ha extremt hög koncentration av narkosmedlet tiopental i blodet. Det som ingen har gett henne. Det som inte flickan behövde. Läkaren säger:
- Jag har tittat i alla papper, det finns inte, jag har inte gett det.
Att en kollega skulle ha kallat Linnea "ett överlevande missfall som inte är ämnad för den här världen" har hon heller aldrig hört.
Nej, den människosynen vill vi inte höra talas om på ett sjukhus.