Huvudpersoner i årets bästa berättelse är en amerikan med mexikansk bakgrund, ett par sydafrikaner med holländska och judiska familjeband och en svensk med algeriska rötter.
Rena multikultiröran. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Björn Söder ligger antagligen i ett hörn med frossbrytningar.
Unga, vita sydafrikaner – som liksom svarta kämpade mot apartheid – hittade i mitten på 1970-talet en sångare som gav hopp. Han kallade sig Rodriguez, och blev en fixstjärna i Sydafrika. Född i Detroit av mexikanska föräldrar var han ett mysterium för fansen på andra sidan jorden. Hemma i USA hade han inga fans. Hans skivor var försäljningsfiaskon.
Några sydafrikaner beslöt sig på 1990-talet att ta reda på hur Rodriguez dog. De var nämligen övertygade om att han var död. Men han levde. Berättelsen om hur han återuppstod är grunden i årets starkaste film, "Searching for Sugar Man".
Den svenske dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul – med anor från Algeriet – jobbade i fyra hårda år för att få till den. Han har skrivit, filmat, intervjuat, regisserat, tecknat och gjort en del musik till filmen, som spås bli nominerad till en Oscar och har lyft upp Sixto Rodriguez, 70, till stjärnstatus.
Alla som har sett filmen vet att den också handlar om tillvarons gåta. Rodriguez tycks vara närmare lösningen än de flesta. Han är fridfull. Trots ett tufft liv som rivningsarbetare i Detroit, efter att ha bott i samma slitna lägenhet i 40 år, efter att ha eldat i kaminen för att hålla värmen under kalla vintrar…
Han tar även den nya uppståndelsen efter filmen med ro, och verkar inte sörja att turnéerna och tv-showerna för miljoner tittare inte blev av redan på 1970-talet. En av hans döttrar säger att han förmodligen kommer att ge bort de pengar han tjänar nu, att det ger honom störst tillfredställelse att hjälpa andra.
"Searching for Sugar Man" suddar ut gränser. Vi är inte raser. Vi är människor. Rodriguez blev en röst mot apartheid, mot rashets. Den rösten behövs även i dag.
I Ungern har en politiker i högerextrema partiet Jobbik DNA-testat sig för att visa att han är "rasren". I deras lilla inskränkta värld är nationalister av hans typ "renare" om de inte har en droppe judiskt eller romskt blod. En annan parlamentsledamot i Jobbik har fått avgå då det upptäcktes att hans mormor var en judisk överlevare från Förintelsen.
Här hemma la Sverigedemokraternas Erik Almqvist i förra veckan in en motion om att brottsförebyggande rådet (Brå) verkligen, PÅ ALLVAR, i statistiken borde redovisa i vilket land som en brottsmisstänkts mormor föddes. Just det: mormor.
Kan man spåra en tant som föddes i Finland på 1800-talet måste det ju vara orsaken till bilstölden som barnbarnet gör i fyrtioårsåldern år 2012, det fattar varenda tänkande människa.
SD lämnar in den här motionen varje höst, som en ritual. Det är som att aprilskämten återkommer varje år. Men roligt är det inte. Det ger MIG frossbrytningar.
Jag tänker på apartheid i Sydafrika, och "Population Registration Act 1950". Alla sydafrikaner registrerades i fyra rasgrupper, beroende på kulör. Till exempel definierades en vit som den som i utseendet var uppenbart vit eller trots utseendet var allmänt accepterad som en vit person.
Eller som SD säger i sitt partiprogram ett halvt århundrade senare: "Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk".
