Jag tittar inte på reklam-tv längre, annat än under pistolhot. Kommersen är för påträngande. Reklamavbrotten är som ett fyllo som vill stå nära dig på bussen. Du vill egentligen åka vidare men kliver av vid fel hållplats bara för att slippa honom.
Möjligen klarar jag nyheterna och en kvart med fyrans morgonshow, för att den är så mycket ledigare än SVT:s. Så fort reklamen börjar är det dags att zappa eller kliva upp ur sängen. Vill inte se halvlögnerna om något mirakelpiller för äldre. Vill inte riskera att en gång till höra Nationalteatern rea ut sig. Sida vid sida med Siba.
Sjuttiotalslåten "Kolla kolla" med proggrörelsens flaggskepp Nationalteaterns rockorkester berättar om en arbetarkille som sitter på kåken för att han sålt knark, och hur svårt det är att ta sig den onda cirkeln. Låten säljer nu elektronik.
Jag undrar vad Siba vill säga. Att shopping är den nya drogen? Att Sibachefen Fabian Bengtsson langar? Jag begriper inte riktigt budskapet. Mer än att vi måste köpa plattare tv-apparater.
Så lite betydde sången för Anders Melander som skrev den, och sålde den. Ulf Dageby, som fortfarande turnerar med Nationalteatern, är besviken. Ingenting betyder något. För tonåringar vars musikhistoriska kunskaper sträcker sig tre Idolsäsonger bakåt kommer den från och med nu att vara den där Sibalåten.
Av många skäl föredrar jag alltså playtjänsterna i tv, de reklamfria filmkanalerna, hyrfilmerna, köpfilmerna. En regnig kväll på landet tittar vi på långfilmen "Mannen du gav mig" från 1954, i original "Country girl". Här spelar Bing Crosby en försupen skådespelare och sångare som får en ny chans av en musikalregissör, spelad av William Holden.
Grace Kelly spelar Bing Crosbys slitna hustru. Hon frågar William Holden om han vill lyssna på makens senaste sång. När de satt i gång skivan visar det sig vara en reklamlåt, och William Holden stänger av och utbrister:
- Reklam! En man med hans talang. Det är förnedrande!
Den inställningen är det inte många som har 2012. Mikael Rickfors köper större vingar för pengarna. Swedish House Mafia fyller på spritförrådet. Men vadå? Popstjärnor måste också leva. Trädgårdsmästare och exfruar ska betalas. Ungarnas skolor, bredband och pensionsförsäkringar. David Bowies "Heroes" är en av de mest använda låtarna i reklamfilm. Att den har tonsatt annonser för kameror, datorer, sportprylar, försäkringar, bilar och SJ har inte påverkat min respekt för honom. Kanske för att han aldrig, som Nationalteatern, sjungit att kaptalismen "våldtar din mamma på storvaruhusets golv".
När Adam Yauch i Beastie Boys dog i maj visade det sig att han i testamentet skrivit in ett förbud mot att använda hans musik i reklam. Det hade varit ännu roligare om han skrivit att ingen får sampla hans musik.
Hur som helst: reklamavbrotten i tv är avskyvärda, hur bra musiken än är. Många tycker så: åtta av tio svenskar tycker inte om tv-reklam, enligt en undersökning från Novus, beställd av branschorganisationen Sveriges Annonsörer. Vårt ogillande har ökat kraftigt sedan förra mätningen för sju år sedan och reklamen i svenska medier har tredubblats på 20 år. Facebook-sidan "Jag hatar när det blir reklam" har över 80 000 sympatisörer.
Reklam i tidningar gillar vi mycket bättre. Antagligen för att vi kan hoppa över den. Den är inte som ett fyllo på bussen, mer som en tiggare på gatan. Vi kan välja att titta rakt fram och gå förbi.
