På en ö är människan både friare och mer utsatt. Vi kliver i land på Otterön i Fjällbacka skärgård i norra Bohuslän. Klipporna är solvarma, ljungen lyser i sin rödvioletta glans. Jag känner mig befriad från det som händer där borta, i turistgettot på fastlandet, och är både fascinerad och fången av öns begränsningar.
Agatha Christie, Dennis Lehane, Tove Jansson och Stig Dagerman är några av många författare som använt sig av ön som spelplats. Himmel? Helvete? I skenet av terrorattackerna i Norge blir öars dubbla symbolik än tydligare. Vi kan aldrig förstå den skräck dessa unga människor upplevde på Utöya när deras paradis började brinna, eller hur deras föräldrar plågades av oron och ovissheten. Vi kan bara känna vår egen fruktan.
Som pappa till två tonåringar – som precis håller på att välja sina egna vägar och är ute och kör bil med kompisar och bor i tält på rockfestival – förstår jag att vi måste släppa taget, minns att jag själv ville bli befriad. Våra farhågor för barnen är en del av utvecklingen, liksom glädjen och stoltheten över att de blir självständiga.

Samtidigt finns en känsla av sorg över att en period i vårt liv håller på att ta slut, att den samhörighet som vi har haft och som har kittat ihop oss håller på att förändras till något annat, kanske något lika bra, men definitivt annorlunda.
När barnen var mindre var samvaron en naturlig del av vårt liv. Nu drar de i väg till kompisar eller konserter, sitter hemma i avslappnad enskildhet på sina rum, följer sina egna lagar. För att försöka skapa en ny och återkommande samlingspunkt skaffade vi i vintras en box med tv-serien "Lost". J J Abrams och Damon Lindelofs sex säsonger om de överlevande från en flygplanskrasch utspelas på en ö, har hyllats av kritiker och publik - och var praktiskt taget osedd av vår familj.

Det gick trögt till en början att samla alla fyra – men när vi fick till det blev alla engagerade. Vi enades i den medlidsamma sympatin för Hurley, föraktet mot Ben Linus, de växlande känslorna för Saywer, Kate och Locke, diskussionerna om filosoferna som namngett Rousseau och Locke, samtalen om vad "monstret" är och vad Dharma-initiativet egentligen hade för syfte.
Regel nummer ett: vi får inte titta om inte alla är närvarande. "Lost" binder oss samman i ett läge i livet då detta inte alls är självklart. Att en tv-serie om fasans ö blir den sista stora samvaron vi har tillsammans som kärnfamilj är både logiskt och sorgligt. Vår tids skräck: en ö. Vår tids altare: en tv.
Norska tonåringar som dansade av glädje och kände gemenskapen och oberoendet på Utöya har i gripande berättelser beskrivit hur de drabbades av den fruktansvärda insikten att de inte hade någonstans att fly när terroristen slog till. När de hunnit till stranden tog öns frihet slut.

Jag står på en klippa på den sagolika Otterön i norra Bohuslän, spanar efter mufflon och tänker att en sextonåring och en artonåring som en fredag kan fråga sina föräldrar om vi ska se på "Lost" tillsammans är en gåva att ta vara på. Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela, som en brittisk 1600-talspoet uttryckte det.