Gravljusen har sedan länge slocknat. Av blommorna finns i dag bara plastöverdragen kvar. Korset av ek står stadigt i grässlänten, under en ovanlig naverlönn intill Västra Skrävlinge kyrkogata, och med Trez Perssons namn, födelsedatum och dödsdatum inristat.
Det mörknar över Ögårdsparken, solvärmen tynar bort, bruset från trafikleden ökar. De sjuka skjutningarna mot Malmöbor med utländskt utseende kan vara betydligt fler än polisen hittills gått ut med, fler än vi fruktar.

Polisen valde att börja utredningen med skotten som dödade Trez Persson, men egentligen var ämnade för hennes vän Xhafer Dani – som skottskadades svårt. I går avslöjade länskriminalens operative chef Börje Sjöholm att polisen nu tittar ännu längre bak i tiden, före 10 oktober 2009, för att hitta ytterligare fall som kan passa in.
Vi har alltså en snubbe som skjuter på Malmöbor med utländska drag. Han, det brukar vara en han, har ett vapen som knutits till några av de omkring 15 händelser som polisen väver kring. Han kan ha skjutit mot oskyldiga under ett helt år. Eller två.
Offren är inte kriminellt belastade, bara inte tillräckligt vita. Det är en otäck vetskap. Både under valrörelsen och efter valet har jag träffat ovanligt många som öppet visat sitt förakt och sin rädsla för människor från andra kulturer. Varje dag får jag mejl som med grovt språk förklarar att allt som är dåligt med Sverige beror på ”massinvandringen”.
Den som inte inser att tonen hårdnat och blivit mer rasistisk de senaste åren kan inte ha läst en enda av de tusentals råa kommentarer som nätet flödar över av. Jisses, det finns ju stödgrupper för Malmöskjutaren på Facebook!
Likheterna mellan dagens samhällsklimat och när Lasermannen härjade i Stockholm i början av 1990-talet är uppenbara. Hatarna har bara lättare att sprida sitt hat.
Inte konstigt om Malmö står på tå. Inte alls underligt om människor som inte uppfattas som svenska drar sig för att stå ensamma i busskurer eller köpa hamburgare efter mörkrets inbrott.

Även polisväsendet står på tå. Fyra beväpnade poliser springer förbi mig på Exercisgatan i Malmö, åtminstone en av dem håller handen på tjänstevapnet i hölstret på höften. De fyra korsar Drottninggatan och sprider ut sig i Rörsjöparken på jakt efter någon.
En ung kille berättar för polisen att en cyklist blev slagen av en man i parken. En elegant kvinna med hund säger att någon har sett ett vapen. En öldrickande man på en parkbänk skrockar hest när jag frågar honom vem polisen jagar:
– Man behöver bara släppa en brakskit så kommer polisen…
Naturligtvis blir anmälningarna fler. Så klart kan många misstänkta skottlossningar avfärdas. Det är inte fel att ringa polisen och sedan låta utredarna avgöra om det finns någon relevans i tipset.
En sak gör kriminalkommissarie Börje Sjöholm och biträdande polismästare Åsa Palmqvist fullständigt klart för alla: medborgargarden är fullständigt förkastliga.
Att ta lagen i egna händer är alltid fel. Då tar det aldrig slut. Och slut vill vi att det ska ta.