Nu vrålar den andra lynchmobben, människor som inte förstått att de med sitt oresonliga hat ställer sig mitt i samma vildsinta folkmassa som jagade bort Linnea från Bjästa.
De tror att de stöttar hennes sak.
De har fel.
Det tragiska scenariot i Bjästa utanför Örnsköldsvik har nu gått vidare till fas två. Ropen på nätet skallar att samhället borde brännas ned till grunden. Hoten mot den 15-årige sexbrottslingen och hans familj har nått sådana proportioner att de har polisanmält och känner sig tvingade att fly.
Bara ett exempel som jag hittar i min mejlkorg: ”En dömd våldtäktsman är en dömd våldtäktsman och han förtjänar att bespottas och föraktas av samhället” skriver Magnus, som vill att skampålen bör återinföras.
Låt oss slå fast ett par saker med en gång. Att bränna Bjästa är helt meningslöst, eftersom det handlar om en struktur i vårt samhälle i stort, inte det specifika lilla samhället Bjästa.
Att skuldbelägga den våldtagna, påstå att hon ljuger, kalla henne slampa, ifrågasätta hennes motiv – det är inget unikt för fallet Linnea. Så ser det ofta ut för våldtagna tjejer, även om det tack och lov inte alltid tar dessa proportioner.
Att lyncha en 15-årig kille som inte ens verkar inse att det är en våldtäkt han genomför är också meningslöst. Han behöver behandling för sitt beteende.
Linnea bad honom att sluta fem, sex gånger där inne på skoltoaletten. Han fick använda så mycket våld för att bryta ned Linnea på golvet och hålla fast henne så att hon fick elva blåmärken över hela kroppen och flera stora blåskimrande svullnader på armar och ben.
Ändå. ”Jag såg det ju inte som att hon såg det som en våldtäkt utan då hade hon ju skrikit hjälp eller…”, säger 15-åringen i sitt erkännande.
Om tjejen bara säger nej fem, sex gånger och inte skriker på hjälp är det alltså ingen våldtäkt. Han är inte ensam om den villfarelsen, tyvärr.
Inte när en hög uppsatt jurist som kammaråklagare Rolf Hillergren kan vädra så unkna åsikter om våldtäkt som han gjorde i höstas: de känner varandra, hon har inte lust, han ”kör ändå” – det ”liknar mer en ordningsförseelse”.
Om killen verkar någorlunda normal, ser bra ut och inte är svartskalle, då kan det ju inte vara våldtäkt, då måste tjejen ha utmanat honom och egentligen velat ha sex. Vi vill inte ha våldtäktsmannen som granne eller skolkompis. Vi vill föreställa honom som en best i en mörk gränd – men där finns han nästan aldrig.
Det enda som borde brännas är våra egna föreställningar om hur en våldtäkt och en våldtäktsman ser ut. Och medan vi försöker rannsaka oss själva pågår kravallerna på internet. Men mer pöbelmentalitet kan aldrig förhindra att det går lika illa för nästa Linnea, tvärtom.