STJÄRNSUND. Engla Höglunds syster Sol står längs fram i kyrkan och utan att darra på rösten sjunger hon att i hennes hjärta finns Engla i säkert förvar.
I det ögonblicket är det inte konstigt att det brister för många.
Klarblå himmel. Vitsipporna invaderar backarna. Björkarna lyser krispigt gröna. Det är den vackraste dagen i Stjärnsund, sjön Grycken ligger blank och en mördad liten flicka vaggas till sista vilan av det bästa hon visste: sång och musik.
Syster Sol och kompisen Isabell sjunger "My heart will go on" från filmen "Titanic", en sång som Engla och hennes polare gick omkring och sjöng mest hela tiden på skolan, enligt rektorn Eva Larsson.
SVT:s beslut att direktsända begravningen rättfärdigades med omedelbar verkan av den sången, av den känsla av kraft och kärlek som den förmedlade.
När Sol har gått och satt sig igen lutar hon och mamma Carina Höglund sina huvuden mot varandra, och fast vi inte ser deras ansikten förstår vi.
Sedan börjar Engla sjunga och dansa på en videoskärm, och i Stjärnsunds slaggstenskyrka från 1887 sitter alla alldeles stilla, och det enda som rör sig är Engla, hon som egentligen ligger orörlig i den vita kistan.
Strax innan ceremonins början promenerar jag på knastrande grus mot kyrkan, men viker av till vänster, till den gravplats där stenen för Engla är rest.
En flicka i fyraårsåldern har gått fram och tittar nu på stenen, först på framsidan och sedan på baksidan, där Englas syster har bestämt att det ska finnas ett hjärta som omsluts av solstrålar i guld.
Den lilla flickans mamma frågar hur det känns, och hon svarar: "Jag vet inte".
Nej, det är inte lätt att veta, ens för vuxna, hur det känns en dag när motsatserna möts: det vackraste konfronteras med det fulaste, det privata stöter ihop med det offentliga, sorgen slår emot glädjen.
Våldet tog hennes liv, en brutal våldsman slog till en lördag när vi minst anade det, samhället misslyckades än en gång att ta ett steg tillbaka och läsa av signalerna som blir så tydliga efteråt: hur kunde vi missa honom?
Ibland tror jag att det är det moderna samhällets största problem: att ingen längre ser sammanhangen, att alla har nog med sitt och inte har tid och ork att lyfta blicken.
Inne i kyrkan står ett fotografi av Engla lutat mot den vita kistan, men från min plats uppe på läktaren är det inte helt lätt att urskilja bilden. Solljuset, som tränger in genom de höga kyrkfönstren, löser upp konturerna i bilden, som om bara en tunn hinna finns kvar innan hon försvinner.
Kyrkoherde Niklas Lång säger att han egentligen har en pessimistisk syn på människan, men att den medkänsla och kärlek som sipprat fram ur så många den senaste månaden har fått honom att tänka om. "För en enda människa. Det är stort", säger Niklas Lång, och jag kommer på mig själv att tänka på de 100 000 människor som i ett svep dödades av cyklonen i Burma.
När SVT har slutat sända, blommorna är lämnade och kyrkan börjar tömmas promenerar jag ned till fotbollsplanen, där Engla sprang runt timmarna innan hon försvann. Linjerna är målade, gräset är klippt, men ingen spelar där. I morgon, kanske. I morgon är en annan dag.
