När rättegången om Linda Chens död börjar på måndag är jag nyfiken på hur den mordmisstänkte Mats Alm kommer att reagera på alla frågor. Ska han gråta? Fnissa? Säga sanningen?
Tårarna han fällde i "Efterlyst" när hans fästmö var spårlöst försvunnen har debatterats och analyserats i detalj. "Han lurar inte en käft" menade till exempel Leif GW Persson, professor i kriminologi.

I går var det premiär för tre nya videofilmer med Mats Alm i huvudrollen. De känslomässiga uttryck han visar i polisens rekonstruktioner av händelserna i Dalarna är oerhört fascinerande att studera.
1. Home sweet home. I den första filmen, från rekonstruktionen av den påstådda kidnappningen från Mats Alms bostad, öppnar han dörren och kan inte hålla sig för skratt när han ser låtsaskniven i figurantens hand. Han säger något vitsigt om dörrmattan och skrockar lite innan han kommenterar deras utseende:
- Du ser inte ut som du gjorde och så var du kortare än han i alla fall...
Och sedan kommer fnisset igen.
2. Into the darkness. I den andra filmen, från rekonstruktion av de påstådda 65 timmarna i bagageutrymmet på en röd bil, är det beskrivningen av kissandet som roar Mats Alm. Han säger att han fick urinera i en flaska medan han låg i bakluckan, och nu frågar han polisen om han ska dra ned kalsongerna och göra det på riktigt. Polisen säger att det inte är nödvändigt.
- Ja, så kissade jag då. Kiss, kiss, kiss, säger Mats Alm och börjar fnissa åt sin rolighet.
3. Fire in the woods - Sixth awakening. I den tredje filmen, från rekonstruktionen av Mats Alms sjätte uppvaknade efter att ha drogats med vita piller, hörs inga skratt. Inga andra känslor heller.
Han står på alla fyra en meter från platsen där han fann sin älskade död och han utstrålar ingenting. Ingen sorg. Ingen ilska. Inget obehag.
Jo, när han ska visa hur han stoppade huvudet i backen för att släcka elden i håret blir han irriterad över att han får snö i håret. "Dumt att visa det", säger han surt.
Men det märkligaste med reaktionerna i skogen är att när han efter 45 dagars letande och sedan 65 dystra timmar i en baklucka till sist vaknar och ser en kropp som kan vara Linda...då går han inte fram, kollar inte om det är hans älskade, undersöker inte om hon lever, om hennes liv går att rädda. Nej, då springer han därifrån.
Om det inte vore så outsägligt sorgligt skulle vi kunna skratta åt denna rekonstruktion av en konstruktion. Det kan vi inte. Mats Alm har ingen anledning att fnissa. Manuset till den här kidnappningsstoryn är det minst trovärdiga jag har upplevt sedan den nittonde Beckfilmen.
Under rättegången måste de verkliga känslorna komma upp till ytan. Åklagare Niclas Eltenius måste övertyga Mats Alm att berätta sanningen i stället för den - enligt hans egen utsago - bisarra och idiotiska och konstiga historia han hållit sig till hittills.