VÄSTERÅS. Emma Jangestig, som knappt klarade livhanken när hennes två barn mördades, ser ut att bli mindre och mindre där hon sitter på sin stol.
Hon sjunker ihop under tyngden av advokat Per-Ingvar Ekblads argument. Som om hon i denna stund inser att den åtalade tyska kvinnan kan komma att släppas, att mardrömmen inte är över.
Hur skulle den kunna ta slut för Emma Jangestig, så länge ingen har fällts för de ovanligt brutala morden på hennes Max och Saga, så länge den som slog hammaren även mot hennes huvud fortfarande finns ute i samhället?
Särskilt tungt känns det denna dag i säkerhetssalen i Västerås, när hennes utpekande kallas felaktigt.
Det döms ut av försvaret för att den första tiden efter brottet fungerade pojkvännen som "ett filter och ett bollplank" för hennes försök att minnas. Men också för att det definitiva utpekandet kom först i juli, då hon redan fått information om vem som var häktad och sett bilder.
Försvaret menar att vittnesmålet inte har någon juridisk relevans alls. Minnesforskaren Sven-Åke Christiansson citeras: om det här är hennes egna minnen och inte ett typiskt fall av "källglömska", då är Emma Jangestig "världsunik". Kan hon inte vara det?
Om tingsrätten i Västmanland inte tror på hennes minnesbilder, då finns i n g e t som säger att tyskan ens har varit inne i villan i Arboga. Det kan vara avgörande.
Inte bara Emma Jangestig krymper under advokatens skickliga plädering. Hela åtalet förminskas, punkt efter punkt. Per-Ingvar Ekblad jobbar hårt för sitt arvode på 866437 kronor.
TUNG SLUTPLÄDERING. Den misstänkta tyskan och akvokat Per-Ingvar Ekblad i rätten i går. Foto: ROGER VIKSTRÖM Han säger: det finns inget DNA, ingen hammare har hittats, om det nu var en hammare, skoavtrycket kan passa tusentals andra skor.
Det är väl intressant, säger han ironiskt, att vittnen har sett mystiska personer röra sig kring villan i Arboga, men någon bäring på åtalet mot hans klient har det inte.
Svartsjukemotivet är bara en hypotes, säger han; att en person som aldrig gjort sig skyldig till en våldshandling tidigare skulle ha de egenskaper som krävs för att slå ihjäl små barn med hammare är lite väl teoretiskt.
Vid ett tillfälle ropar Per-Ingvar Ekblad på åklagarna, som om han tycker att de behöver vakna: "Åklagarna! Jag tänker säga något viktigt här!".
Åklagare Frieda Gummesson visar prov på dåligt omdöme genom att använda delar av sin plädering till att angripa medias sätt att bevaka Arbogafallet. Min åsikt är att det vore mer passande att ventilera föraktet för medierna i en debattartikel.
Efter en och en halv timmes oviss väntan efter förhandlingarnas slut kommer beskedet att tingsrätten måste fundera ännu en dag om den åtalade ska sitta kvar i häktet fram till domen.
Oavsett beslut i dag, oavsett senare dom får Emma Jangestig förmodligen leva med ovisshet ända in i hovrätten. Såren i kropp och själ, de kanske aldrig läker.
