I kväll byter Fredrick Federley riksdagskostymen mot försäljarstassen på ett PR-party i Stockholm för ett känt vodkamärke.
Det är häpnadsväckande att studera med vilken naivitet Fredrick Federley låter en internationell företagskoncern utnyttja det anseende han har som riksdagsledamot.
Även om man kan ifrågasätta lämpligheten i att en politiker marknadsför en vara som orsakar så stora problem i samhället vill jag poängtera att det egentligen inte handlar om att Diageo säljer sprit. Det kunde lika gärna vara potensmedel eller läsk eller vad som helst.

Om näringsminister Maud Olofsson hade sålt sig till den stora japanska biltillverkaren och fått en Prius för besväret skulle hennes hårdnackade NEJ till att hålla Saab och Volvo under armarna vägts i en annan vågskål.
Det tycks inte hennes partikollega Fredrik Federley förstå. Han tror att kritiken handlar om nymoralism och dubbelmoral. ”Saker som är lagliga får man göra” skriver han på sin blogg och låter som en trotsig treåring som just upptäckt att man kan ifrågasätta det mamma säger.
”En politisk beslutsfattare ska inte sätta sig i tacksamhetsskuld till någon” skrev förre FP-ledaren Lars Leijonborg i ett debattinlägg, när han 2006 försökte lansera etiska regler för politiker.
Tre år senare får vi på det kända vodkamärkets webbsida möta Fredrick Federley, kreatören som skapat en bardesign som ”leder tankarna till sagornas värld där is, snö och fantasi står i centrum.
”Nu flyttar min dröm- och sagovärld in på Rose” säger han i inbjudan till träffen på Hamngatan i Stockholm, och man undrar verkligen vilken värld han lever i och förstår vilken stor tacksamhet han måste känna mot spritkoncernen som låtit denna dröm gå i uppfyllelse.

Om Mats Odell för några lådor vodka flinat i webbreklam och designat en bar i ett PR-jippo för den där franska spritfabriken hade försäljningen av Vin & Sprit knappast skötts av honom.
Fredrick Federley babblar på om nymoralism när det egentligen bara handlar om det gamla vanliga sunda bondförnuftet, sånt som de som varit med länge påstår att Centerpartiet en gång stod för.
Det är dags för Maud Olofsson att ta treåringen i örat och förklara för honom att även sånt som är lagligt kan vara skadligt, såväl för väljarnas förtroende som för partiets anseende.

Att inte fler riksdagsmän, som är så lågavlönade jämfört med EU-parlamentarikerna, tar reklamjobb och cashar in på kändisskapet kanske beror på att de insett att det kan vara svårt att bli tagen på allvar om man har gett skavsårsplåstret eller chipset ett ansikte.
Eller också är det bara jag som är gammalmodig och nymoralistisk. Kanske får vi snart se Mona Sahlin göra reklam för nötchoklad och Fredrik Reinfeldt som reklampojke för någon revolutionerande rakhyvel med tio blad.
Lars Lindström