Måndag eftermiddag, mindre än 48 timmar efter den misslyckade terrorattacken mitt i julhandeln i Stockholms city, är det business as usual på Drottninggatan.
Två gamla vänner möts och kramas, tio meter från platsen det hände, skrattar lite, säger "det var länge sedan" och fortsätter utan att ägna polisbussen intill en tanke.
Bryggargatan, där Taimour Abdulwahab i lördags sprängde sig själv i luften, är en smal bakgata mitt i stan. Trots närheten till det intensiva shoppingstråket måste butiker och restauranger ha personal på Drottninggatan med skyltar som ska locka in kunderna i gränden.
De står där som vanligt i dag igen: "Dagens lunch 79 kr". "Hårförlängning. Human hair. Humana priser".

Med tanke på självmordsbombarens bakgrund är det värt att notera att Iraqi Airways har sitt svenska kontor på Bryggargatan, 20-30 meter från explosionsplatsen. Öppet i dag, men stängt i lördags.
Från övervakningsfilmer och privata mobilfilmer framträder en märklig bild av hur vi reagerar efter ett bombdåd mitt i julhandeln. Efter den första rädslan för själva explosionen tar nyfikenheten över - och empatin för en svårt skadad människa.
Trots att det bara har gått en eller två minuter efter den kraftiga detonationen som fick alla att fly i panik tycks rädslan för ytterligare en sprängning vara obefintlig.
Människor samlas igen där de två gatorna möts, trängs för att kunna se något. Innan polis kommer till platsen går minst tjugo personer fram till den till synes livlöse och blodige Taimour Abdulwahab, där han ligger ensam bland sina icke detonerade bomber, endast övervakad av fotomodeller med förföriska blickar på husfasaden intill.De flesta går bara fram och studerar kroppen under några sekunder. Några tycks undersöka hans puls. Andra ställer ifrån sig kassarna med julklappar och lägger något som ser ut som tidningar eller handdukar över kroppen.
Det är rörande att se, oavsett om det handlar om en naturlig medkänsla eller okunskap om faran med situationen. De riskerar sina liv för någon som ett par minuter tidigare försökt döda dem.- Nu kommer polisen här. Han rör sig. Han är inte död, säger ett ögonvittne i samma ögonblick som en polisbil styr in nosen på Bryggargatan.

När poliserna klivit ur bilen hörs först rop efter om det finns någon läkare eller sjukvårdare på plats. Polisen ägnar sig sedan mest åt att hålla borta folkmassan från kroppen - och från de bomber som inte har smällt.
Jag står på Bryggargatan och tittar på den tejpade rutan och skoaffischen. Stod den 28-årige självmordsbombaren här i relativ avskildhet och försökte aptera sitt bombbälte? Det är inte omöjligt. Något gick snett. Tanken var knappast en explosion på en trång och ödslig sidogata.
Går det att hitta något positivt med Taimour Abdulwahabs självmordsdåd? Ja, vi kan glädjas åt att terrorattacken misslyckades - och kanske åt att om ett terrornätverk ligger bakom tycks problemen vara stora att värva och träna kompetenta martyrer.Det går också att tänka negativt, som en kvinna i 60-årsåldern gör när hon på måndag eftermiddag stannar till för att titta in på terrorns bakgata:
- Fy fan. Tänk om han hade gått in på nåt varuhus.