Lars Lindström

Alla vill helst bygga nytt

Publicerad

Somligt man inte gör får man ångra. Min favoritfåtölj, en fårskinnsklädd och smäcker klassiker i design från det fina året 1956, rasar ihop när jag sätter mig i den. Förvånad ligger jag plötsligt på golvet; det ena rådjursbenet i skiktlimmad och böjd ek har gått av, och varken stödbandage eller gips kommer att göra fåtöljen hel igen.

I had it coming. Under säkert ett års tid har jag då och då påpekat att stolen inte är så stabil som den brukar vara, har upptäckt att en skruv lossnat på undersidan... men inte gjort något åt det.

Hade ingen skruv som passade. Hade viktigare saker för mig än underhåll. Hela samhället har blivit sämre på det. Ibland är ekonomisk vinst viktigare för oss än omsorg. Det kan märkligt nog vara billigare att köpa nytt, ingen vill sköta servicen, ibland orkar jag inte själv skaffa de rätta verktygen och reservdelarna.

Medan januarisolen försöker bryta igenom den ljusgrå filten som täcker himlen tar vi en lång promenad på halkiga skogsvägar och hårda skoterspår i Roslagen. Man måste hålla i gång hjärtat, jag ger den gamla kroppen en kvart varje morgon, några knäböj, sträcker ut rygg och baksidan av benen, några situps... skötsel och tillsyn.

Allt vi kunde ha gjort bättre. Är det allt vi ska minnas... det som inte blev gjort? Allt som borde ha underhållits, all vänskap, all kärlek, skolorna, infrastrukturen, alla tegeltak på alla gamla trähus.

Jag sitter i det röda timmerhuset i Roslagen och skriver och har varit ute på gården och studerat taket på boden som Joel byggde 1929. Han jobbade på bruket i Hallstavik och bodde med sin familj i huset med kök och rum och oinredd vind under större delen av sitt liv. Vid taknocken har det tvåkupiga teglet sjunkit ihop på ett ställe. Förmodligen har takläkten rasat ihop. Jag borde naturligtvis åtgärda detta. Men inte riktigt än. Joel skulle skaka på huvudet om han levde.

Nu mörknar det och både himlen och snödrivorna lyser rosaröda. Bilen måste in på service. Strax utanför Örnsköldsvik, på en långresa från Västerbotten, ramlar en stor stålfjäder ned på min fot. Allt faller samman. Kroppen förfaller, det är så vi märker att tiden går, ett skarpare ljus och en blick i spegeln, ett tunnare hårfäste, ett hängande ögonlock, mer grått i skägget. En fjäder faller på min fot och jag har ingen aning var den kommer ifrån.

Alla vill helst bygga nytt, reformera, visa skaparkraft. Hellre bygga skyskrapor än renovera järnvägsspår. När regeringen till sist lägger några extra miljarder på det eftersatta järnvägsnätet är det för snålt, för sent. När jag ramlar är det för sent.

Medan mörkret sänker sig sjunger Plura Jonsson i Eldkvarn för mig: "Nånting måste gå sönder, nånting inom mig gå isär, det finns inga under, ingen går hel ur det här".

Ljudet kommer från en kvalitetetsförstärkare som jag köpte begagnad när jag var tonåring och ett par små, vita betonghögtalare från tidigt åttital, och det låter fortfarande sagolikt bra. Lite skrap från volymkontrollen står jag ut med. Kanske borde jag spruta lite låsolja på de tunga metallknapparna. Smörja min ungdoms investering.

Jag måste bli bättre på det här. Vi måste bli bättre. När skruven lossnar från sitt fäste, när tegelpannan sjunker ihop, när fjädern faller ned på foten, när det smäckra benet snabbt bryts av.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag