När jag läser domen som tar den lilla pojken från sina föräldrar slås jag av den irritation medborgarnämnden
i Värnamo visar upp.
De störs av att den nyblivna pappan inte lyder.
Fattar han inte att en mamma med epilepsi inte är en riktig mamma?
Gråmulet över hela Sverige, en tom barnsäng i Värnamo och en förargad medborgarnämnd: pappan måste förstå att han är ensamstående förälder, att det är han som måste ha huvudansvaret, eftersom en mamma med epilepsi inte räknas.
De omkring 60 000 människor i Sverige som lever med epilepsi skriver knappast under nämndens slutsats att mamman saknar förutsättningar för att ta hand om sitt barn på grund av sin sjukdom.
I utredningen står att föräldrarna, som kommer från Vietnam, fixar det mesta rätt bra. De ser till att barnet får mat. De följer de råd som de fått från barnavårdscentralen. De sköter barnets hygien. De pysslar om honom. De reagerar och agerar då pojken är ledsen.
Barnet ”har knutit an till sina föräldrar”, vilket antagligen betyder att den nu tre månader gamla grabben tycker att det funkar rätt okej med de här två människorna som pysslar om honom.
Att ta ett litet barn ifrån sin mamma och sin pappa mot
deras vilja är bland det mest brutala ett demokratisk samhälle kan göra mot sina medborgare, och just därför måste ett sådant beslut vara väl underbyggt och motiverat.
I den dom och de domskäl som länsrätten i Jönköpings län meddelade förra veckan finns mycket lite av sådant. Domen äger ett underskott på respekt, vilket stryks under av det faktum att pappans namn stavas fel tre gånger.
De ”stora brister” i föräldrarnas ”förmåga att ta hand om” barnet tycks bottna i detta: mamman har epilepsi och pappan tycker inte att de behöver utredas.
Vi ska komma ihåg att det var föräldrarna som på eget initiativ vände sig till socialen för att få stöd under de timmar pappan får sin undervisning i svenska. Resultatet: tvångsomhändertagande.
Sonya Ekerstam, den barnmorska som har följt paret medan de väntade barn säger till mig att detta ”är en rättsskandal”. Hon har träffat båda föräldrarna minst tio gånger under graviditeten, och har fått fullmakt av dem att uttala sig.
Hon säger att paret, precis som många nyblivna föräldrar bär på en osäkerhet, men att de med lite stöd absolut skulle klara sig. Ingen hos socialen har för övrigt frågat henne vad hon tycker.
Genom ödets ironi presenterade folkhälsominister Maria Larsson (kd) just i går propositionen ”En förnyad folkhälsopolitik”, där en av huvudpunkterna är att alla föräldrar ska erbjudas ”frivilligt stöd och utbildning för att klara vardagen med sina barn”.
Men gör ni sedan inte som vi säger, då kommer vi och tar era små ifrån er.
Kanske finns det andra, okända faktorer som spelar in i Värnamo. De vi ser i domen ekar bara av irritation över en motspänstig pappa. Ge föräldrarna stöd i stället för att förstöra deras liv.
