När Expressens Christina Lindström, som har arbetat på Mana, i gårdagens tidning styrkte att en av kulturtidskriftens tre grundare är en uppdiktad person gick luften ur ballongen.
Chefredaktören Babak Rahimi avgick. Mana gick från obskyr till ökänd.

Sharare Irani var med om att dra i gång Mana för tio år sedan med Babak Rahimi, och var under flera år en av dess profilerade kvinnliga skribenter.
Med den lilla invändningen att hon aldrig existerade. Sharare Irani var ett kvinnligt alibi för Babak Rahimi, som skrev alla hennes artiklar. Det betyder också att han själv utgjorde två av tidningens tre grundare…
För två år sedan gjorde Babak Rahimi en mycket stark intervju med Sharare Irani, det vill säga sig själv, ”nyss hemkommen från irakiska Kurdistan”. Hon hade ”en del synpunkter på vad omvärldens solidaritetsrörelse och antiimperialister bör göra” skrev Babak Rahimi om sin pseudonym.

Greppet öppnar helt nya möjligheter inom journalistiken: att intervjua påhittade människor med dramatiska erfarenheter och genom dem föra fram sina egna åsikter.
Det är väl osäkert, dock, om det inryms inom Statens kulturråds premisser för stöd, att ”främja hög kvalitet och mångsidigt utbud av åsikter och behandlade ämnen”. Mana har haft statligt stöd sedan 2001.
Riktigt rörigt blir det i ”intervjun” i Mana när Babak Rahimi ställer en fråga till sig själv, och sedan ger sig själv svaret: ”Låt mig besvara frågan med en motfråga”.
Frågan är om bluffen har någon som helst betydelse för beslutet att bevilja sammanlagt 275 000 kronor i produktionsstöd till Mana, vilket klubbades så sent som i fredags. Svaret är förmodligen nej, eftersom kulturrådet hade informationen redan innan beslutet togs.

Frilansjournalisten Lawen Mohtadi, som har jobbat som redaktör för Mana, bekräftade i tidskriften Neo till ”hundra procent” uppgiften om den påhittade skribenten.
Men det struntade kulturrådets styrelseordförande Mats Svegfors i, liksom de flesta andra i styrelsen.
”I Iran krävs det två kvinnors vittnesmål i en rättegång för att väga lika tungt som en mans. Nu sällar jag mig till Mohtadi. Kanske kan våra två röster bli trodda” skrev Christina Lindström på kultursidan i Expressen i går.
Som ung chefredaktör tyckte hon inte att hon hade mycket att sätta emot den som var grundare, ansvarig utgivare och ordförande i föreningen.
Debatten om Mana gäller egentligen de ”antidemokratiska, antisemitiska och intoleranta, på gränsen till rasistiska” toner och undertoner som kritiska ledamöter i en referensgrupp har upptäckt.
Ska kulturrådet ta politiska beslut eller bara titta på kvalitet?
Styr vänstern kulturstödet? Är hänsyn till mångfalden viktigast när stöden delas ut?
De frågorna hamnar i dag i skymundan för en annan: ska kulturrådet stödja en tidskrift som grundats av en skojare, publicerar en påhittad skribent, förfalskar intervjuer och medvetet för sina läsare bakom ljuset?