I Stjärnsund i går kväll, i kyrkan uppförd i slaggsten 1887 och med färgstarka glasmålningar i korfönstren: förbön för den försvunna Engla, 10 år, och med vänner och släktingar på de första bänkraderna.
Elliott, fyra månader, får hjälp av mamma Maria Gruvsjö att tända ett ljus. Fredrik Svahn kommer direkt från letandet i skogen, byter hastigt ut regnställ mot kavaj och sjunger tillsammans med sin fru Lisa "Som en bro över mörka vatten", och många tårar fälls. Kyrkoherde Niklas Lång från Husby församling säger:
- Gud, vi har så svårt att stå ut med ovissheten.
Utanför kyrkan lättar molntäcket, och det gråa lock som legat och tryckt över grantopparna hela dagen släpper igenom en strimma av hopp.
Vi skulle alla vilja våga tro, men för varje ytterligare timme som går blir chansen mindre att den tioåriga flickan ska hittas välbehållen.

Mystiken kring Englas försvinnande är lika tät som granskogen kring samhället, där vi tidigare under dagen möter hemvärnsmän och frivilliga som försöker hitta spår.
Hon var så nära tryggheten. Hon hade cyklat nästan en halvmil från fotbollsplanen, och hade ungefär femhundra meter kvar till det ensligt belägna huset.
Varför skulle flickan frivilligt gå in i skogen, och hamna vilse, när hon befann sig endast några minuters väg från hemmet?
Sannolikheten för att det ligger ett brott bakom är större.
Hennes cykel hittades av mamman en bit in i skogen vid ett vägskäl som ingen annan än familjen har anledning att passera. Vägarna slutar en bit inne i skogen, den ena nära familjens hus.
Har någon stått och väntat på Engla vid vägskälet, känt till att hon skulle passera och fört bort henne? Någon som är bekant med henne? Den som tänker kidnappa ett barn ställer sig knappast på en öde skogsväg och hoppas på tur.
Här kanske tioåringens ambitiösa försök att skaffa extrajobb genom en lapp på en anslagstavla kan ha betydelse. Ett telefonnummer, en kontakt.

Klockan 17.02 i går, två dygn efter att mamma Carina har ringt till polisen, går hon ut på gården vid Folkets hus i Stjärnsund och tittar ut över vägen och bort mot sjön.
- Nu kommer de med motorcyklar, ropar hon till sin sambo Torbjörn, som står lutad mot ett trappräcke vid köksingången och ser tagen ut.
Det finns fortfarande hopp i mammans röst, trots att hon vet att dagens spaningar hittills har varit helt utan resultat. Hon var ju nästan hemma, hennes Englabarn, bara ett par minuter till på cykeln.