STJÄRNSUND. Ännu ett dygn har lagts till de övriga i Stjärnsund och sökningarna efter den tioåriga flickan i de milsvida skogarna tjänar inte längre något syfte.
Nu far skuldkänslorna genom Englas mamma, så klart, med en smärta som vi bara kan ana.
I ett skogsparti sju kilometer norr om Stjärnsund sniffar flera av polisens hundpatruller genom ett område med fäbodvallar och fäbodar.
Vägen dit går längs slingrande grusvägar genom tät granskog, och här och där en vägbom och en och annan liten sjö med namn som Smackhålskärret och Svarttjärnarna.
Varför polisen letar just här vet vi inte, men att det är en viktig plats förstår vi av farten på polisbilarna och av de blåvita avspärrningar som satts upp så här långt från platsen där Engla försvann.
En sak är glasklar: finns flickan här har hon förts hit mot sin vilja.
Englas mamma Carina berättade i ett tidigt skede att det var första gången som tioåringen skulle cykla hela vägen från fotbollsplanen själv. Mamman lägger därmed en del av skulden på sig själv.
Varför lät jag henne cykla ensam? Varför flyttade vi hit utanför samhället? Varför mötte jag henne inte åtminstone nere vid vägen? Hon var ju nästan hemma!
Så fungerar det. Trots att Englas försvinnande med stor sannolikhet handlar om en av de där olyckligaste av olyckliga tillfälligheter är det en förälders lott att ta på sig ansvar och känna skuld.
När min dotter var i Englas ålder och skulle lära sig åka buss på egen hand i Stockholm ringde hon en dag från en ändhållplats. Hon hade klivit på rätt buss, men åt fel håll, och visste nu inte var hon var.
Någon mobiltelefon hade hon inte, men hon fick vid ändhållplatsen låna en av en okänd man. En snäll människa, tack och lov, precis som de allra flesta.
Vi kan inte skydda våra barn för allting. Vi kan inte varna åttaårige Mohamad i Linköping för att han en morgon på väg till skolan ska stöta på en knivmördare. Vi kan inte förbereda åttaårige Tobias i Norrahammar på att en annan knivmördare ska hoppa på honom när han befinner sig hundra steg från mammas dukade middagsbord.
Likafullt är det föräldrars otacksamma uppgift att ovanpå sorgen känna skuld för att vi inte gjorde tillräckligt och att vi inte räckte till.
På vägen nordöst från Stjärnsund, mot de trakter där den misstänkte 42-åringen bor, dyker en skallgångskedja med frivilliga upp precis när vi passerar. Med beslutsamma miner fortsätter de sin vandring över åkrar och in skogar, men några av dem börjar se trötta ut.
En annan sorts sökning pågår i 42-åringens bilar, särskilt den röda som har pekats ut som närvarande i trakten under helgen. Är det den mannen som har fört bort Engla finns det spår av henne i bilen, det är min fasta övertygelse.
