Numera , efter några månader bakom galler, är Johan Flykt och Dennis Jonsson snaggade, medan Andreas Clarström har kvar hårgelélooken. Att de här tre unga männen gjort sig skyldiga till ett av de grymmaste och vidrigaste morden i svensk kriminalhistoria vore svårt att gissa sig till. Även när man vet det är det nästan omöjligt att ta in att NÅGON tonåring kan ha utvecklat så sadistiska böjelser.
Den där dagen för ett år sedan, tisdag den 7 september 2010, var en dag som alla andra i Bollnäs. Förutom att tre tonåringar bestämde sig för att det var en bra idé att tortera, mörda och stycka en kille de nyss lärt känna: Christian Larsson, 26. De var övertygade att han stulit en burk med 40 tabletter av ett narkotikaklassat läkemedel av Johan Flykt, ett tillräckligt motiv för den nya tidens styckmördare.
I tingsrätten fick de tio, elva och tolv års fängelse. Nu sitter trion här i hov­rätten i Sundsvall och hukar. De vill ha kortare straff. Åklagaren vill ge dem längre. Ingen är nöjd.

Två av mordoffrets systrar sitter också i rättssalen, några meter från trion. En av systrarna försöker hela dagen få ögonkontakt, utan att lyckas. De vill inte. I en paus säger hon: "De verkar helt avtrubbade".
Kanske är det för mycket begärt av styckmördare att ha känslor. Även om de inte visar någon allvarlig psykisk störning finns en drogproblematik i bakgrunden och antisociala drag. Här är empatin de visade för Christian Larsson. Slagen med skiftnyckel och hammare. Sparkad när han låg på golvet. Bunden med tejp, buren till badkaret, spolad och torterad med vatten. En trasa inkörd i munnen. Slagen med verktyg. Knivhuggen: en, två, tre... trettio gånger.
Förnedringen fortsatte efter döden. Huvudet avlägsnades från kroppen med en spade. Kroppen grävdes ned på ett ställe. Huvudet på ett annat. Detta filmades av förövarna, och på filmen som spelas upp bakom stängda dörrar i hovrätten, säger en av dem: "Vi har filmat i 17 minuter nu och jag tror vi fick med när vi kapade hans huvud". När skratten klingat ut säger någon: "Blir det Youtube nästa?".
Detta räcker inte. Christian Larssons sargade kropp grävdes upp igen och flyttades. Armarna avlägsnades. Kroppen brändes och sänktes till sist ned i en sjö med en säck grus.

Nu sitter de tre unga männen i hovrätten och hävdar på fullt allvar att det borde räcka om de fälls för misshandeln och styckningen. Att Christian Larsson skulle dö var liksom inte meningen, påstår deras advokater. Skadeståndet verkar dessutom lite väl högt.
Med tanke på detta skulle jag ha den största förståelse om offrets systrar skulle drabbas av vredesutbrott, panikångest eller häftiga gråt­attacker här i rättssalen. Men de sitter lugnt och försöker se mördarna i ögonen. Inte förrän rätten mot slutet av dagen spelar upp förhöret med Christian Larssons pappa brister det för en av systrarna och tårarna forsar fram. Ingen av styckmördarna vrider ens på huvudet.