Bombhotet förra veckan är det senaste i en lång rad incidenter kring kärnkraftverket i Forsmark som har fyllt tv, radio, tidningar och nyhetssajter sedan förra sommaren.
I det gamla brukssamhället är verket vardag, och det senaste halvårets turbulens rubbar inte förtroendet för säkerheten en enda becquerel.
De flesta vi talar med säger att medierna blåser upp. Lars-Olov Höglund, experten som påstår att Forsmark var nära en härdsmälta förra sommaren, avfärdas. Trots att utredare på Statens kärnkraftsinspektion sagt att Höglund ”rent tekniskt” har rätt.
Erik och Katarina Waernulf har bestämt sig: i Forsmark vill de leva. Här ska deras fyra barn växa upp i kärlek och trygghet: Wilma, 12, Clara, 10, Axel, 8, och Carl, 6.

Brukssamhället i skuggan av kärnkraftverket är en välbevarad idyll, en rad vitrappade tvåvåningshus med brutet tegeltak, vackert placerade längs en grusväg, med kyrkan i ena änden och herrgården i den andra.
Från byn syns inte det vita verket, som ligger tre kilometer ut mot kusten.
I Forsmark är själva kärnkraften osynlig, och det finns många skäl till det.
Ett är att bygden är beroende. Bruket och skolan ägs och drivs av Vattenfall ihop med kommunen. Erik Waernulf anger ett annat:
– Med mer kunskap minskar oron. Och kunskapen ökar med minskat avstånd, sammanfattar han.
Han är lärare på skolan i Forsmark, och i lärarrummet i den gedigna prästgården bjuder han på kaffe och kanelbullar och berättar om när larmet gick vid en kvällslektion och ingen brydde sig.
Kanske har de som bestämt sig för att studera, jobba eller bo i Forsmark också bestämt sig för att kärnkraften är ren och säker. Då slipper man oroa sig.
Anna Kjellgren och Sara Johansson cyklar till och från skolan. Paviljongerna där gymnasieskolans 136 elever bor ligger helt nära verket, och många går och cyklar den korta vägen.
– En jäkligt bra skola, säger de två 18-åringarna. De har också en bestämd uppfattning om Lars-Olov Höglunds påstående att Forsmark var nära en härdsmälta.
– Vi är bättre experter än han!
I en bok skriven av Jonas Norrby, lämpligt placerad i ett ställ precis innanför ingången till skolan, står att den mest dramatiska händelsen i Forsmark inträffade 1719, när ryssarna brände ned hela bruket och byn.

När kärnkraftverket bombhotades förra veckan förstod Katarina Waernulf, som jobbar på värdshuset, att något hade hänt när flera lunchgäster ringde och avbokade sin pyttipanna. De släpptes inte ut från det avspärrade området.
Vid lunchtid tisdag den 25 juli 2006 jobbade Katarina Waernulf som vanligt, och hade ingen aning om att ställverket i Forsmark 1 drabbades av en kortslutning med stora konsekvenser.
Erik Waernulf var ledig från skolan och hade koll på de fyra barnen, som gärna tar ett dopp i dammen utanför husknuten när det är varmt. Han visste heller inget om den incident som senare klassades som mycket allvarlig.
Löpsedlarna utanför Forsmarks lanthandel har lika stora bokstäver som på andra ställen. Anne-Lie Wahlqvist, som jobbar där, kommenterar alla dåliga nyheter om kärnkraftverket med ett leende:
– Vi har kommit till stadiet att vi bara skrattar åt det. Vi blir lite självlysande emellanåt…

På eftermiddagen går familjen Waernulf ut i solskenet och sätter sig på bryggan med en påse torrt bröd från värdshuset, och kastar småbitar till änderna. De berättar att de blir kvar i Forsmark, att de lämnar sin hyrda arbetarlänga för ett nyinköpt hus bara några hundra meter härifrån.
Dammen ligger blank, och tankarna på reaktorstopp, säkerhetsproblem, läckage, berusade reparatörer, vd-avgångar, bombhot och risk
för härdsmälta känns definitivt längre bort än tre kilometer.