Själv valde jag att bryta den där kvävande tystnaden hösten 2004 då jag gav ut boken ”Anhörig”, en roman baserad på vår historia, om hur sprit och knark höll på att slå sönder vår familj. Jag kom ut som hustru till en alkoholist och trots att jag förstått att detta inte skulle passera obemärkt hade jag ändå inte väntat mig reaktionerna.

Det blev ett jäkla hallå, det blev tv-soffor och intervjuer och fortfarande i dag, fyra år senare, är jag hela Sveriges enda officiella lilla alkoholisthustru. Jag åker land och rike kring och håller föredrag för utsålda hus om hur det känns att vänta på ett fyllo mitt i natten, hur det är när man skäms inför ungarna och hur det går att tillfriskna.
För det är ingen annan som gör det. Ingen ställer sig upp inför en aula fylld med trehundra personer och säger ”min man är alkoholist”. Ingen kändis eller föreläsare vill ikläda sig den rollen. En del avslöjar egna problem med spriten i pressen, men att outa sig själv som anhörig? Nej, det är få som vill berätta en sån obehaglig story.

För det är en story fylld av vånda och skit och tårar och svek.
Det är en story om förnekelse och medberoende och anklagelser mitt i natten, om bråk och hot och flaskor med slattar på botten.
Det är en ensamhet som känns som den svartaste i världen. Man känner sig som en usel kvinna och mor och som en dålig människa. Man skäms och man ljuger och mitt i lögnen blir ensamheten ännu större och självföraktet växer.
Det är verkligen för jävligt att vara anhörig, jag vill inte på nåt sätt försköna den bilden.
Men trots att vi är så många och alla vet hur det är så ger vi inte varandra särskilt mycket stöd. Det beror på att ingen vill outa sig.
Min man är nykter sen snart 8 år men det hör inte hit, en gång anhörig, alltid anhörig.
Inte för att jag fasar för nåt återfall, det gör jag inte. Inte för att vi lever i nåt panikartat tillstånd där vi inte klarar av att se en vinflaska (sånt är nämligen inte särskilt friskt.)
Vi lever ett helt vanligt liv, med den skillnaden att det är slutljuget om spriten. Och det är jävligt skönt.

Men minnena av åren som fylldes av kokain och whisky finns där såklart. De är en del av mig. Däremot skäms jag inte längre. Jag önskar istället att fler vågade berätta.
Att fler kunde sträcka på sig och säga som det är. Sanningen är nämligen det enda som kan knäcka missbruksmonstret som lurar i våra nära och kära.
Först när de anhöriga vågar sluta förneka och ljuga, så kan det hända något radikalt i våra liv.
För våra anhöriglögner hjälper tyvärr alkoholisterna att fortsätta att dricka.
Till alla alkofruar, med nyktra män eller med supande såna, till alla mammor med vuxna barn, till alla fäder, bröder och söner:
Till alla anhöriga: Kom ihåg följande:
1. Det är inte ditt fel att någon dricker.
2. Du kan aldrig ”fixa” någon annans alkoholism.
3. Om du anser att alkoholen är ett problem, så ÄR det det. Så lägg ner den där skammen! Den sabbar mer i livet än själva fylleriet. Ni är värda bättre, ni är värda att vara stolta över er själva. Stå för vilka ni är. Tillsammans skulle vi vara mycket mindre ensamma.