Varje 24 oktober mellan 1987 och 1993 satt jag inspärrad i en fuktig källare. Det var i en skola på landsorten med hundra barn men ingen aula, mitt i det gudsförgätna skånska inlandet. Jag tvingades energiskt vifta med FN-flaggan som jag hade beordrats att tillverka av en blomsterpinne och papper, samt färglägga med tuschpennor. Vi skulle bli skapande människor, inte kapitalister som bara köpte och köpte.

Vi hade tränat "I natt jag drömde", "Kumbayah, my lord" och "We shall overcome". FN var godhet. FN var världens hopp. Skit i nationaldagen, skit i lucia, skit i alla andra dagar. FN-dagen var dagen framför andra. Eftersom alla barn antas vilja ha fred på jorden, trots att de är krigiska små kryp, skulle vi satsa krutet på högtidlighållandet av FN-stadgan från 1945.
Inför denna jubelstund hade vi praktiserat vår internationella solidaritet genom att sy och sticka till barnen i Honduras. Som vi sydde. Som vi stickade. Barnen skulle bli så tacksamma.

En annan tradition var föredraget av den knarriga fröken som kunde esperanto och brukade resa på internationella kongresser där hon låg med andra esperantovänner. Det sista sa hon inte till oss. Men esperanto - det var nästan lika gott som FN!
Det var en chock att bli vuxen. Greppa FN-korruptionen och byråkratin, i-ländernas klädexport till Honduras som sabbat deras inhemska produktion. Att tuschpennorna innehöll cancerframkallande ämnen. Och att det konstruerade språket esperanto aldrig pratats av fler världsmedborgare än dem som vill resa från sina gudsförgätna hålor och ligga med andra esperantovänner.