Jag tänkte att jag skulle bli författare, men det tar emot. Först måste man skriva en bok. Och det kan jag väl göra. Någon liten diktsamling som heter "Höst mellan rakbladen" och är väl utfylld med flygande kommatecken och postironiska särskrivningar borde jag väl kunna sno ihop, tänker jag.
Sedan kommer emellertid det svåra: för att bli publicerad måste en kvinnlig debutant vara bra, och med bra menar jag bra på bild. Kvinnliga författardebutanter är alltid överjordiskt vackra. Men inte bara det. De är en blandning av Ingmar Bergman-favorit och heroin chic: hög, välvd alabasterpanna, ögon djupa som Bajkalsjön, Harriet Andersson-läppar och nyckelben som svultet sticker ut över den svarta toppen från Filippa K.
De ser ut som de där förbaskade klasskamraterna man hade på gymnasiet som brukade säga "Jag är ju en sån där som glömmer bort att äta när jag är deprimerad. Eller kär. Eller lycklig."
Sådana där som vi, som aldrig glömde bort att äta, ville mula in en semla i truten på.

Och det är ju ungefär vad blicken brukar signalera från porträttfotona som illustrerar bokrecensioner: Jag har inte ätit något annat än mina egna naglar sedan 1987.
Men jag är inte bitter. Jag undrar bara om man i stället för spökskrivare kan skaffa sig ett spökansikte, en stand-in som på ett trovärdigt sätt kan stå och se suicidal ut framför en stenmur.
Det är allt jag har att säga om poetissor. Nästa vecka: "Ballerinor är ett pack."


DAGENS RÄTT
Om Homer Simpson existerade skulle han vara svensk rikspolischef.
DAGENS FEL
Sverigedemokraterna.