Min nedslående erfarenhet efter nära 30 års inrikespolitisk bevakning är att politiska broilers som Damberg ofta är slagkraftigare debattörer än personer med "vanlig" yrkesbakgrund som svetsare Löfven. De är helt enkelt tränade sen tonåren att vinna debatter.

Det behöver för den skull inte betyda att gamla ungdomsförbundsordförande automatiskt är bättre politiker. Debattkonst är bara en av flera grenar en toppolitiker måste behärska. Det överlägset viktigaste är att inge förtroende. Det är faktiskt angelägnare att tänka rätt än att tänka och prata snabbt, även om det senare premieras i debatter.

Det som skiljde dagens partiledardebatt från en del tidigare, var det tydliga internationella perspektivet. Fredrik Reinfeldt angav tonen i sitt inledningsanförande som till stor del dominerades av den europeiska krisen. Men också andra följde efter och pratade både om den och den syriska tragedin.

Det var naturligtvis inte oavsiktligt som Reinfeldt valde ett internationellt tema.

Övriga i debatten har en svag internationell erfarenhet, medan statsministern efter sex år som regeringschef och dussintals toppmöten har en överlägsen internationell rutin. Ett annat syfte var också att bromsa de allt starkare kraven på stimulans av ekonomin i Europa. Det är uppenbart att Reinfeldt tycker att Sverige med sin höga medlemsavgift inte ska behöva betala ännu mer.

Regeringsalternativen blev knappast klarare. Jonas Sjöstedt meddelade visserligen att V är berett ta fullt regeringsansvar. Men tills vidare framstår det mest som en dröm.

Reinfeldts konstaterade att i den här kammaren finns det bara ett regeringsdugligt alternativ (det vill säga alliansen) . Formellt har han förstås rätt. Det finns inte längre något rödgrönt block. Socialdemokraterna är också i varje fall än så länge för små för att bilda en enpartiregering.

Men om det blir rödgrön majoritet i nästa val, kan Löfven mycket väl komma att kopiera Mona Sahlins dröm - S+MP.