Bara ett mirakel kan rädda henne, skrev jag i fredags. Men mirakel hör nog mer hemma i religion än i politik.
Mona Sahlins sorti kom till och med snabbare än väntat.
Så sent som i onsdags gav hon ett beslutsamt och nästan stridslystet intryck. Alla i partitoppen skulle ställa sina platser till förfogande inför extrakongressen. När "Rapports" Kerstin Holm ifrågasatte om VU stod bakom kravet sa hon iskallt: Det blir som jag säger.
Det var nog då hon förlorade striden. Hon hade inte fått med sig VU på sin linje, men gick ändå ut med kravet. Då tycks fördämningarna ha brustit. Till och med kompisar till henne i partitoppen ifrågasatte om det var nödvändigt.
I veckan gav hon också klartecken till att vara med i "Agenda" i går kväll. Ett besked som hon tog tillbaka så sent som i går.
Frågan är alltså vad som hände mellan onsdag och söndag. Rimligen insåg hon att stödet eroderades dag för dag. Och att det var skonsammast för henne att förekomma än förekommas.
För Mona Sahlin blev partiledartiden ett enda fiasko. Samtidigt är det svårt att låta bli att tycka synd om henne.
Hon hade ju velat ha ett annat upplägg, som förmodligen hade blivit framgångsrikare.
Hon ville samverka med Miljöpartiet, inte med V. Hennes eget parti tvingade henne att ta med Lars Ohly i samarbetet. Det i sin tur tvingade S till mer vänsterpolitik än vad Mona Sahlin rimligen ville.
Hon har medgett att partiet hade fel politik i valet. Den insikten kom säkert långt före nederlaget.
Men hon var överkörd av sitt eget parti och var tvungen att gå med på vänsterkrav, som inte gick hem hos väljarna. Framför allt inte hos de som jobbar.
S kom att uppfattas som ett bidragsparti, Moderaterna som partiet för de förvärvsarbetande.
Vad som nu sker med den kursändring som Sahlin avsåg att genomföra, står skrivet i stjärnorna.
Trots att i varje fall den snabba analysen tyder på att socialdemokraterna inte har lyckats anpassa sin politik till det nya tjänstesamhället, så kan slutsatsen lika gärna bli att det behövs mer vänsterpolitik.
För i partiet finns många som drömmer om den gamla storhetstidens politik.
De kan dessutom luta sig mot att S gjort bra val i delar av landet. Till exempel i Norrbotten. Och i kommunalvalen.
Ändå är nog den troligaste slutsatsen att partiet måste ha en politik som storstadsbor, bra betalda arbetare och tjänstemän gillar. När till och med en vänstersosse som Morgan Johansson drar slutsatsen att höjd fastighetsskatt och högre bensinskatt bidrog till valkatastrofen, så kan man nog ana att partiet inför nästa val kommer att vara försiktigare med skärpta skatter för medelklassen.
Oavsett vem som blir partiledare.
