När jag skriver den här krönikan strax efter klockan 23 på torsdagskvällen vet jag inte utgången av det dramatiska VU-mötet. Det fortsätter ju fram till fredag lunch.
Enligt medierapporterna från partihögkvarteret ska Håkan Juholt ha fått stöd för sin version av trätan kring skuggbudgeten. Det vill säga att han inte försökt stoppa eller kraftigt banta a-kassehöjningen eller gömma undan den i budgetmotionen.
Om det är sant är det en viktig delseger för den utsatte partiledaren. För a-kassebehandlingen är nog den enskilt känsligaste delen i angreppen på Juholt. Höjd a-kassa är ett närmast heligt socialdemokratiskt krav. En partiledare som inte slåss med näbbar och klor för det får räkna med djup misstro. Inte minst från LO. Det är ju heller ingen tillfällighet att det är Wanja Lundby-Wedin som varit angelägnast att få den tvisten utredd.
Oavsett utgång av partiledarkrisen, har Håkan Juholt hittills misslyckats med vad som brukar betraktas som den allra viktigaste uppgiften för en socialdemokratisk ledare - att hålla ihop partiet.
Av allt att döma är nu VU djupt splittrat i förtroendefrågan oavsett om det kommer en förtroendeförklaring för honom eller inte.
Uppgifter gör gällande att Elvy Söderström från Örnsköldsvik har fört fram krav på hans avgång. Hon torde då inte bara ha representerat sig själv utan delar av de tunga skogslänen.
En annan ordinarie ledamot som knappast har förtroende för partiledaren är Sven-Erik Österberg som talar för Mälardalsdistrikten. Det torde finnas fler oavsett vad de säger utåt efter VU-mötet.
Sen finns det ett antal Juholtlojalister, framför allt bland suppleanterna, som i praktiken är likvärdiga med de ordinarie. Peter Hultqvist, Leif Pagrotsky och Heléne Fritzon till exempel.
Ett mindre tacksamt stöd torde också Juholt ha i Rosenbad. Alliansledarna lär hålla alla tummar de har för att Juholt ska bli kvar.
I nästa valrörelse kommer en fråga bli: Vem är lämpligast att representera Sverige som statsminister?
Om uppgifterna att Juholt använt maktspråk och hot mot tredskande VU-ledamöter är sanna, är det minst sagt anmärkningsvärt. Juholts ställning är så skakig att han aldrig kommer att kunna kommendera fram verklig lojalitet. Försöker han tvinga tunga socialdemokrater som Sven-Erik Österberg och Elvy Söderström till tystnad och lydnad är han ännu mer politiskt begränsad än jag trott.
Förtroende måste vinnas. Diktat och ultimatum borde höra hemma i andra politiska system. För det är ju inte bara självständiga, tunga VU-ledamöter han behandlar på ett respektlöst sätt. Ytterst ger han sig ju även på alla de vanliga socialdemokratiska medlemmar som de kritiska VU-ledamöterna representerar.
Nu ska det sägas att det ju tyvärr inte bara är i socialdemokratiska partiet maktspråk och ultimata förekommer. Det sker uppenbart också i till exempel Moderata samlingspartiet, när partiledningen ger order om stöd från riksdagsgruppen. Det kallas partidisciplin.
Visst mått av sådan måste finnas i alla partier. Men det är lika obehagligt varje gång det tar sig uttryck i hot och utskällningar.
