Jag skrev strax efter valet att alliansens chans att få majoritet var att Sverigedemokrater hoppar av.
Länge såg det inte så ut.
Sverigedemokraterna har uppträtt långt mer stabilt och lojalt än dess föregångare i populistbranschen Ny Demokrati gjorde 1991-94. Då hoppade fyra ledamöter av partiet och fortsatte som vildar. En gjorde det till och med så demonstrativt att han lämnade beskedet från riksdagens talarstol.
Men Sverigedemokraterna hade en längre historia än Ny Demokrati. Partiet är bättre organiserat. Den uppenbara splittring som fanns politiskt mellan Ian Wachtmeister och Bert Karlsson har vi inte sett tillstymmelse till i SD.
Några politiska skäl till William Petzälls avhopp tycks heller inte finnas. Det är en rent personlig tragedi.
Partiledningen visade honom också förtroende, till och med efter det han fått sitt återfall i Almedalen. Jag och kollegan Lena Mellin ledde i Visby utfrågningar varje dag med ledande företrädare för partierna om deras syn på EU. Sista dagen var det Sverigedemokraterna på tur. Partiledaren Jimmie Åkesson skulle delta, men sent fick vi besked om att han skulle ersättas av William Petzäll, suppleant i EU-nämnden.
Nu hävdar partiledningen, via pressekreterare Linus Bylund att man inte då visste att Petzäll fått återfall just under Almedalsveckan. Vi får hoppas att det är hela sanningen.
Så länge det stannar vid ett avhopp har oppositionen fortfarande majoritet i riksdagen. Men Petzälls roll som vilde kommer att innebära större krav på voteringsdisciplin från de rödgröna och Sverigedemokraterna. Om han skulle rösta med alliansen i viktiga voteringar har oppositionen bara en röst mer.
Men frågan är förstås om Petzäll verkligen kommer att klara av att delta i riksdagsarbetet. Att vara vilde är tufft även för den pyskiskt starkaste. De gamla partivännerna hatar en och betraktar en som svikare. De andra riksdagsledamöterna vill inte ha något med vilden att göra, allra minst en före detta Sverigedemokrat.
Ovanpå det har William Petzäll dessutom svikit dubbelt. Han lovade efter första behandlingen för sitt missbruk att lämna riksdagen om han återföll. Det löftet bryter han nu.
Enda rimliga förklaring är 56 000 kronor i riksdagsarvode och fria inrikesresor.
Ändå finns det naturligtvis alla medmänskliga skäl att hoppas att han, om han verkligen återkommer, bemöts med den värdighet som varje människa i kris eller efter en kris har rätt till.
Någon politisk framtid har han naturligtvis inte. Det är synd. Han är inte utan politisk talang.
