I går upplevde Annie Lööf sin förmodligen lyckligaste och problemfriaste dag under hela sin partiledarkarriär.
Från och med nu kommer hon att utsättas för press från både partivänner, motståndare och medierna.
Nu räcker det inte med att vara ett 28-årigt politiskt underbarn från Värnamo.
Så småningom måste hon leverera resultat. På sin första presskonferens som partiledare och i oändligt antal intervjuer undvek hon konkreta besked i sakfrågor. Hon försökte till och med motivera det med att väljarna var mer intresserade av att få en berättelse om varför partiet tycker si och så, snarare än procentsatser och detaljer. Det är en gravt oseriös hållning.
Den som till exempel funderar på att köpa en miljöbil torde vara extremt intresserad av detaljer om en eventuell statlig premie för att få veta priset på bilen. Det är troligen långt viktigare för den presumtive köparen än en berättelse om varför Centern tycker att folk ska köpa miljöbilar.
Hon var egentligen också rätt oförskämd mot Maud Olofsson och hennes sista år som partiledare. Annie Lööf ska nu hitta tillbaka till de gamla Centervärderingar som underförstått försvunnit under Maud Olofssons ledning.
Mycket kan säkert den förra partiledaren lastas för, men knappast för att ha svikit Centerns värderingar, även om hon försökt anpassa dem till nya tider.
Annie Lööf har ett exceptionellt starkt mandat för att förändra partiet. Det tycks vara rätt uppenbart att det redan om någon vecka kommer att visa sig att hon sparkar Maud Olofsson som näringsminister och förmodligen också Andreas Carlgren som miljöminister.
Men hennes styrka avgörs snarare av om hon klarar de tuffa interna förhandlingarna med Anders Borg och partiledarna i alliansen. Då räcker det inte med de politiska klichéer om ökad frihet, självbestämmande och trygghet som dominerade hennes politiska retorik första dagen. Det enda som biter på Anders Borg är "hard facts" och en vilja av stål, förmodligen parad med en dos fräckhet.
Om Annie Lööf har den förmågan vet ingen i dag. Vad vi vet är att hon är karismatisk, men det räcker inte för att lyckas i den tuffa omgivning som en koalitionsregering är.
Maud Olofsson var en tuff förhandlare. Visst kan man ha åsikter om hur hon klarade debatten kring Vattenfall och Saab. Men hon stod emot alla krav på att staten skulle gå in i bilfabriken. Det torde skattebetalarna ha all anledning att tacka henne för.
Vad jag förstår har hon också stått emot Vattenfall i hittills okänd utsträckning. Dess förre chef ville tillsammans med en basindustrigrupp bygga ett nytt kärnkraftverk. Näringsministern undrade om det fanns någon ekonomisk kalkyl för projektet. Nej visade det sig. När den nuvarande Vattenfallschefen undersökte projektet fann han att Industrikraft, som gruppen kallade sig, hade tänkt sig att Vattenfall skulle stå för så stora kostnader att projektet inte höll.
Sådana utmaningar ska en partiledare/minister klara. Då räcker det inte med tjusiga politiska klyschor.
