Om inte Kristdemokraternas valberedning totalt har felbedömt stämningarna i partiet vinner Göran Hägglund partiledarstriden.
I så fall betyder det rimligen att Mats Odells karriär som tung politiker är över.
Han är i dag andre vice ordförande och gruppledare i riksdagen för sitt parti.
Nu vill valberedningen sparka honom ur både presidium och partistyrelse.
Att partiets riksdagsgrupp skulle låta förloraren i en öppen strid om partiledarskapet fortsätta att leda riksdagsarbetet utan plats i partiets styrelse vore ytterst ologiskt och därmed mindre sannolikt.
Mats Odells beslut att ta öppen strid på rikstinget den 28 januari, riskerar att försvaga partiet ytterligare.
Det förlänger inbördeskriget. Han tror att stödet för honom är starkare än den f örkrossande övervikt på 18 partidistri kt för Hägglund och bara fem för Odell, som valberedningen redovisade i dag. Men han kan inte ange några enskilda distrikt som bytt sida sen han aktivt började sin kampanj.
Ändå har också Göran Hägglund bidragit till denna "uppslitande process" som han medger att partiledarkampen är. Hägglund sparkade sin gamle parhäst Odell ur regeringen efter valet 2010. Han ersattes av den anonyme och gråe Stefan Attefall.
Det var ett misstag både sakligt och taktiskt. Sakligt därför att Odell är erfarnare och mer slagkraftig som politiker än Attefall. Otaktiskt därför att det sådde fröet till dagens strid. Om Odell förblivit minister, hade det varit mycket svårare för honom att öppet utmana Hägglund.
Ytterst handlar det också om en felaktig analys av orsaken till krisen för partiet. Det är inte i första hand en ledarkris. Det är snarare en politisk kris.
Bortsett från slutskedet av Alf Svenssons partiledarkarriär, då han blev lite av landsfader, och 2006 års val då Kristdemokraterna lyckades profilera sig som Alliansens främsta tillskyndare av sänkt fastighetsskatt, har partiet alltsedan sin tillblivelse 1964 inte klarat fyra procent av egen kraft. Allra sämst gick det när KDS, som det hette då, nästan uteslutande profilerade sig som försvarare av kristna värden.
Sen dess har Sverige blivit ännu mer profant.
Inte ens partiets familjepolitik med tydlig udd mot dagis, går hem i någon större utsträckning. Med Mats Odell skulle kristna grupper som Livets Ord och Pingströrelsen kunna öka sitt inflytande över partiets framtoning.
Det finns inget som tyder på att det skulle göra partiet attraktivare bland så kallade vanliga väljare.
Det inte Kristdemokraterna vill inse, vilket är förståeligt, är att krisen nog snarast handlar om att partiet är överflödigt.
