Det gick si och så. Eskil Erlandsson hanterade bönderna skickligt. Du själv hade stora problem med fordonskrisen och kärnkraften. Andreas Carlgren klarade inte kraftmätningen med Maria Wetterstrand om miljöväljarna. Åsa Torstensson var visserligen bättre än sin framtoning. Men ingen infrastrukturminister kommer att klara en kall och snöig vinter,så länge tåg och spår sköts som nu.

Du lyckades i början av din partiledartid skaffa dig rykte som en riktig liberal. DN:s dåvarande ledarskribent Barbro Hedvall blev så imponerad av din kamp mot Göran Perssons tal om risken för socialturism från de nya EU-medlemmarna i öst, att hon öppet stödde dig. Något oerhört med tanke på stadsliberalers historiska aversion.
Ändå var det varken Saab eller miljön som knäckte ditt parti i och inför valet. Det var två andra frågor under mandatperioden. Du tappade din liberala aura, när centern tvingades gå med på FRA-lagen. Du hade förvisso inget val. Men dina liberala påhejare blev besvikna.

Och du tappade kärnväljare, när du gick med på att ersätta uttjänta kärnkraftsreaktorer med nya. Hur välmotiverat än beslutet var.
Men det är naturligtvis inte ditt fel enbart att centerns opinionsutveckling de senaste 35 åren är illavarslande, för att citera dagens centerpartistiska valanalys. Thorbjörn Fälldin, Olof Johansson och Lennart Daléus har alla bidragit. Även om naturligtvis Thorbjörn Fälldins historiska insats för sitt parti inte ska underskattas.
Kanske har det med samhällsutvecklingen att göra.
Allt färre bor på landet.
En tröst för centern är möjligen att partiet gjorde ett bra val i Stockholm. Men i så fall en klen sådan. För samtidigt gick partiet kraftigt tillbaka i kärnområden som Gotland och flera norrlandslän.

För Maud finns inget alternativ till att höja rösten i regeringen. Hon har varit lojalare än kanske någon tidigare centerledare med det borgerliga blocket. Men väljarna belönade henne inte för det 2010. Därför måste hon ryta till. Men riskerar samtidigt att stöta bort borgerliga väljare som inte gillar partier som framstår som illojala.
För Fredrik Reinfeldt skulle den här mandatperioden kunna bli rätt enkel. Inga tuffa utmaningar som försämrad sjukförsäkring, A-kassa och dylikt planeras. Ekonomin är i världsklass. Visserligen saknar han majoritet. Men hittills har inte det lett till några voteringskatastrofer.

I stället kan sammanhållningen i alliansen, bli den stora prövningen.
Och Reinfeldt har inte råd att bli stöddig. Hur små och betydelselösa han än må tycka att c och kd är, så är han chanslös utan dem.