Man är aldrig så bra, som när man slutar. Det är en reflexion som nog många som lämnat sitt jobb gjort.
Men jag tycker faktiskt inte att det var några överord som användes om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand i går.
Det blev en storslagen unison hyllning från motståndarna. S-ledaren fick veta att hon är en lysande kommunikatör och opinionsbildare. Att hon är enastående modig.
Allt det är sant. Med sitt mod har hon vågat utmana sitt partis mest konservativa krafter.
Hon har öppet visat engagemang för homosexuella och andra som diskrimineras för sin sexuella läggning. Hon har tagit striden för utlandsfödda. Hon har varit en varmare EU-anhängare än genomsnittssocialdemokraten. Mona Sahlin har till och med sagt att småföretagaren borde vara vår tids hjälte.
Låter inte särskilt djärvt. Men när hon sa det, var det kontroversiellt i partiet att hylla den lilla företagaren som andra nog hellre beskrev som skattesmitare.
Hon vågade också byta samarbetsparti. Det vill säga hon försökte. Vi vet ju att hon blev överkörd, när hon tänkte sig att Vänsterpartiet skulle hållas utanför. Möjligen kan man säga att det var hennes misstag, att hon fann sig i det. För ytterst var det det ödesdigra vägvalet som fällde henne. Det gick inte att föra den politik hon trodde på i Lars Ohlys sällskap. En politik som bara 22 procent av dem som hade jobb röstade på.
Det sorgliga är att historien nog är väldigt resultatinriktad. Mona Sahlin riskerar att bli ihågkommen som den första socialdemokratiska partiledaren i modern tid, som misslyckades med partiets viktigaste uppdrag. Att vinna regeringsmakten.
Ändå anser jag att hon är en av 80-, 90- och 00-talens skickligaste svenska politiker.
Den lilla skaran tillhör också Maria Wetterstrand. Tillsammans med Peter Eriksson har Maria förvandlat ett lurvigt, flummigt, halvanarkistiskt parti till ett i högsta grad rumsrent och respekterat riksdagsparti. De två avgjorde definitivt den klassiska striden i gröna partier mellan realos och fundisar - mellan pragmatiker och fundamentalister. De lyckades till och med få partiet att acceptera det svenska EU-medlemskapet. Deras enskilt största prestation. Duon gjorde också MP till riksdagens tredje största parti.
Peter Eriksson fortsätter som en relativt tung spelare med ordförandeskapet i riksdagens konstitutionsutskott som bas. Mer ovisst är vilken väg Maria Wetterstrand väljer.
Jag erkänner gärna att jag misstrodde hennes kvalifikationer, när hon 2002 valdes till språkrör. Ung och relativt okänd. Jag förutspådde att media nog skulle vända sig till Peter Eriksson i stället. Det har nog i viss mån skett. I varje fall till en början. Han har tuffare retorik, som passar bättre för ingresser, rubriker och "sound-bites".
Men vad Maria har är en unik förmåga att väcka förtroende, respekt och sympati. Dessutom är hon bright i en utsträckning som få toppolitiker är.
