Så har ännu en hög socialdemokrat ertappats med fingrarna i syltburken.
Bland reaktionerna har funnits en tendens till att framställa Juholts fingrar som mindre nedsmetade än Mona Sahlins under Tobleroneaffären.
Det är för mig svårbegripligt. Båda är lika goda kålsupare.
Enda skillnaden är att krishanteringen har gått framåt sen 90-talets Mona Sahlin-affär.
När avslöjandet kom, kallade Juholt omedelbart till presskonferens och uppträdde ångerfullt. Det var klok mediestrategi. Men förtar på inget sätt det allvarliga i vad han gjort.
Han sa att "Jag har inte haft koll på en regel och det borde jag ha haft" samtidigt som han medgav att reglerna är solklara.
Hans försök till försvar är inget annat än nonsens. Det borde inte behövas några regler för att Håkan Juholt ska förstå att skattebetalarna inte ska betala någon utomståendes bostad. Vanligt sunt förnuft räcker. Eller borde räcka. Det är precis som den ansvariga enhetschefen i riksdagen konstaterade:
- Det är en självklarhet att vi inte betalar ersättning för andra än ledamöter.
Frågan är varför detta inte var en självklarhet för Håkan Juholt. Han lurade dessutom skattebetalarna två gånger.
Första gången när han den 1 februari 2007 lämnade in sin första begäran om ersättning för bostaden i Stockholm. Andra gången så sent som den 13 september i år. Då kom en ny ansökan sen hyran höjts och riksdagen bett honom komma in med en ny begäran.
Oavsiktligt eller inte har Håkan Juholt precis som Mona Sahlin låtit skattebetalarna stå för rent privata utgifter. I Mona Sahlins fall en tillfällig kredit via kontokortet (om jag inte missminner mig helt) i Håkan Juholts fall minst 160 000 kronor.
Det skulle säkert ha blivit mycket mer om hans omoraliska hantering inte avslöjats.
Det kan mycket väl vara så att Juholts misstag i kronor är långt allvarligare än Sahlins, trots att hon dömts så mycket hårdare.
Av och till hävdas det att vi politiska journalister är mer skoningslösa mot kvinnliga politiker än mot manliga. Jag anser att det i huvudsak är trams.
Om Lars Ohly hade hanterat reseersättningar på samma sätt som Gudrun Schyman hade också han varit rökt.
Om en manlig statssekreterare i statsrådsberedningen hade gått på krog med en kvinnlig politisk journalist och druckit kopiöst, samtidigt som han hade visst jouransvar, skulle han förtjänat samma behandling som Ulrica Schenström fick.
Om en manlig kulturminister, med ansvar för bland annat SVT, avslöjats med att inte ha betalat tv-licensen, hade det lett till samma reaktioner som drabbade Cecilia Stegö Chiló.
Jag hoppas därför att Juholt bedöms precis så hårt han förtjänar. Att han omedelbart efter avslöjandet, ägnar sig åt formulär 1:A i krishanteringsmanualen, ursäktar på inget vis den ursprungliga omdömeslösheten.
Den tyder på att Juholts instinkt för var gränsen mellan vad skattebetalarna ska stå för och den enskilde är alltför svag. Hans försyndelse drabbar dessutom alla politiker. Den spär på politikerföraktet.
Att de aldrig lär sig, var till exempel första reaktionen från en så kallad vanlig person i min egen omgivning.
