Så kan man sammanfatta det historiska beslutet att Sverige för första gången sätter in JAS Gripen i en internationell insats. Första gången svenskt stridsflyg sätts in sen Kongokriget i början av 1960-talet.
Det är uppenbart att regeringen var beredd att också liksom Norge och Danmark tillåta attacker mot markmål för att skydda civila i Libyen.
Men här valde Fredrik Reinfeldt att låta Socialdemokraterna välja vilken nivå insatsen skulle läggas på.

Socialdemokraterna motiverar sitt nej till att skydda civila på marken med att det är för riskabelt att skjuta på markmål.
Det kan handla om "drogade barnsoldater". Ett i sig försvarligt argument. Men att i stort sett bara spana och patrullera över Libyens luftrum, när andra redan upprättat flygförbudszonen är mer symboliskt än heroiskt.
Det torde också stärka bilden utomlands av Sverige som ett land som aldrig tar några större risker för att hjälpa andra.
En bild som grundlades under framför allt andra världskrigets tidvis pinsamt defaitistiska knäböjande för Tyskland.
För regeringen Reinfeldt betyder Libyeninsatsen en viss rehabilitering. Carl Bildt har under hela den nordafrikanska revolten fått hård och berättigad kritik från oppositionen för sin försiktighet. I synnerhet under Libyenfasen. Men också under oroligheterna i Egypten.
Utrikesministern hade svårt att tydligt och högljutt kräva despoternas avgång.
Ett oväntat beteende med tanke på hans tidigare historia.
Är det bara sovjetiska eller ryska övergrepp som får Bildt att med nästan odiplomatiskt hårt språkbruk försvara förtryckta folks frihetsbehov, kan man undra?

Från att ha varit en av regeringens största tillgångar, har utrikesministern under vintern devalverat sig till att i det närmaste bli en belastning för den. Något kan förklaras av hänsyn till andra EU-medlemmar,men långt ifrån allt. Storbritannien, Frankrike och Finland har varit tuffare i sina fördömanden än Sverige.
Av allt att döma kommer nu sju av riksdagens åtta partier att stå bakom den svenska insatsen. Till och med partier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger ja.
Allra mest anmärkningsvärt är kanske Miljöpartiets ja. Visst ställde sig MP bakom regeringens kompromiss om trupperna i Afghanistan. Men historiskt är partiet Sveriges mest antimilitaristiska parti.
Men deras ja till JAS i Libyen är ännu ett exempel på den framgångsrika realpolitisering som succéduon Peter Eriksson/Maria Wetterstrand genomfört.
Att Sverigedemokraterna mäler sig ur Libyengemenskapen kan noteras, men knappast förvåna.