Jag har sällan hört Carl Bildt så pressad som i går.
Att han de senaste dagarna så villigt har ställt upp i långa intervjuer, tyder också på att han känner sig trängd.
Ändå är det alltför tidigt att räkna ut honom.
Man måste vara extremt påläst och glasklar i frågorna för att ha en chans när man intervjuar Carl Bildt.
Gårdagens Ekointervju var ett föredöme. Med lugn röst och med av allt att döma övertygande dokumentation pressade Jesper Lindau Bildt om vad han varit med om som styrelseledamot i Lundin Petroleums styrelse.
Även om utrikesministern inte direkt ville erkänna det, var det uppenbart att företaget under hans tid i styrelsen undertecknade så kallade prospekteringslicenser med Etiopien. På normalsvenska rimligen tillstånd att leta olja.
Men för att fälla ett sådant storvilt som Carl Bildt krävs flera omständigheter än en skickligt gjord intervju med avslöjande dokumentation.
Det behövs nog flagranta överträdelser av lagar och regler.
Gärningar som strider mot den interna partimoralen.
Och att statsministern kommer fram till att Bildt är en större belastning än tillgång för regeringen.
Det är med andra ord inte medier eller opposition som avgör utrikesministerns öde. Det är de egna partivännerna och i någon mån väljarna som gör det. Hittills har Bildt haft stort förtroende bland väljarna och varit närmast avgudad av Moderaterna. Trots att han snarast är en gammal moderat än en Reinfeldtsk nymoderat.
Men relationerna mellan stats- och utrikesminister har ändå fungerat bra i varje fall utåt. Uppenbart finns det något gentlemen's agreement mellan de två. Förmodligen med innebörden att om Bildt låter bli att lägga sig i inrikespolitiken, trots att han sannolikt är måttligt förtjust över alla inslag i den nymoderata politiken, så låter Reinfeldt honom sköta utrikespolitiken som han vill.
Det senare har lett till spänningar i alliansen. Kristdemokrater och folkpartister tycker att utrikesministern är onödigt Palestina vänlig och onödigt Israelkritisk. Men Reinfeldt låter honom hållas. Bildt är en internationell auktoritet på området.
Så länge det inte går att övertygande visa att UD missköter stödet till de svenska journalisterna, torde det bli svårt att avsätta Bildt. Skulle det brännas ytterligare, är en mildare utväg för regeringen att låta Gunilla Carlsson ta över ärendet.
Utebliven framgång i ansträngningarna att få journalisterna fria är dock inget argument för att Carl Bildt ska sparkas. Små länder har ofta svårigheter mot diktaturer i sådana försök. Raoul Wallenberg och Dawit Isaak är bara två exempel på misslyckanden.
