USA:s säkerhetsintressen tycks ta fram det sämsta hos svenska makthavare. Allt sedan 1950-talet har det officiella Sverige mörkat och förtigit det nära samarbete som har förekommit mellan USA och Sverige.
Det må ha gällt samordning av krigsplanering, så att amerikanska stridsplan skulle kunna landa på svenska flygfält.
Eller omständigheterna när CIA egenmäktigt och brutalt förde två egyptier ur ur Sverige den 18 december 2001.
Eller spionflygplan som hjälpte USA med underrättelser om det dåtida Sovjetunionen.
Det blev extra pikant och pinsamt att det ofta var socialdemokratiska regeringar när samarbetet pågick som värst. Samma regeringar som sa nej till NATO-medlemskap.

Den här gången kan det handla om två olika blocks ansvar. Sex år av socialdemokratiskt ansvar, fyra år av borgerligt.
Med tanke på hur svårt det var att få fram sanningen om regeringens och myndigheternas inblandning i avvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna, så kan man frukta att intresset från Göran Persson, Laila Freivalds, Jan Eliasson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt med flera att berätta allt de vet är måttligt.
Att till exempel Carl Bildt med sin nära amerikanska kontakter inte skulle ha vetat om eller anat övervakningen är svårt att tro.

Visst kan man ha förståelse för USA:s ambitioner att skydda sin ambassadpersonal. Landets beskickningar har utsatts för terrordåd. Men det är värdlandets polis som har ansvaret för skyddet. Både av personalen och byggnaderna.
Slutsatsen måste bli att USA inte har tillräckligt förtroende för till exempel Säpos och vanliga polisens förmåga att klara sin uppgift.
Det förefaller otroligt om inte Säpo känt till verksamheten. I så fall är ju den civila säkerhetspolisen om möjligt ännu mer amatörmässig än framställningen av den i Jan Guillous böcker.

Övervakningen kommer naturligtvis att anmälas till KU. Frågan är om det är Vänsterpartiet eller Miljöpartiet som hinner först. Men om både socialdemokratiska regeringar och borgerliga har sina fingrar i den amerikanska syltburken så blir det nog inte lätt att få fram sanningen.
Peter Eriksson (MP) är ny ordförande i KU. Här kan han få en uppgift som får honom att sakna språkrörsposten något mindre, när han av stadgeskäl förlorar den i vår.