Ändå är både fjolåret och det här året ännu ett exempel på att Socialdemokraterna är som allra sämst i opposition. Jag tror till och med att någon tidigare socialdemokratisk höjdare har sagt: "vi är bättre på att regera än att opponera".
Som en positiv förklaring kan ju sägas att partiet i modern tid också haft mer vana vid regeringsrollen än oppositionsrollen. Sen 1932 har partiet regerat i cirka 65 år och varit i opposition i knappt 15.
Men det handlar inte bara om ovana. I opposition tycks partiets sämsta sidor visa sig. Öppna motsättningar har förvisso förekommit under regeringsår med EU och eurofrågan som avskräckande exempel. Men i övrigt har ändå regeringsmakten fungerat som ett kitt som i varje fall dolt sprickorna. Socialdemokraterna har dessutom aldrig gjort dåliga ledarval när de har haft statsministerposten.

Nu har partiet i opposition lyckats med konststycket att göra två misslyckade partiledarval. Jag anser i och för sig inte att Mona Sahlin hade behövt bli en misslyckad partiledare. Hon gjorde rätt analys. S borde inte ha med Vänsterpartiet i en allians inför valet 2010. Men hon lät sig överköras. Det var hennes grava misstag. Men huvudansvariga är de krafter i partiet som krävde att Lars Ohly skulle få vara med. Det och inte Mona Sahlins person orsakade valkatastrofen.
Valet av Håkan Juholt var ett långt allvarligare misstag. Han hade inte ens erfarenhet och kvalifikationer för att bli partiledare. Frågan är verkligen om en socialdemokratisk valberedning hade föreslagit honom om han samtidigt skulle ha blivit statsminister.
Med all reservation för att vi ännu inte vet vem som tar över så förefaller årets valprocess i vissa avseenden vara ännu värre än fjolårets. Tempot är förvisso högre. Men kandidatfältet sämre och mer begränsat såvida det inte finns okända jokrar.

När VU enligt uppgift har tillfrågat relativt mediokra gamla statsråd som Anders Sundström och Ulrica Messing. När partimedlemmar föreslår Jan Eliasson som aldrig ägnat sig åt inrikespolitik så är det ett fattigdomsbevis. Dels tyder det på en brist på kompetenta personer dels på att de kompetenta inte av olika skäl kommer i fråga eller vill.
Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg, Pär Nuder, Carin Jämtin, Thomas Bodström och Leif Pagrotsky uppfyller samtliga alla rimliga kompetenskrav. Ändå tycks ingen av dem ha varit möjlig, i varje fall i det skede då Anders Sundström och Ulrica Messing blev kontaktade. Vad som har skett sen dess vet vi inte.
Därmed är vi inne på nästa problem. Den slutna och toppstyrda process som också årets val genomförs i.
Visst är distriktsordföranden och partistyrelseledamöter delaktiga. Men det är långt till V:s och C:s öppna process under hösten.