När Borg i september 2008 överlämnade budgeten för 2009 till riksdagen fanns löften om 32 miljarder kronor i reformer, bland annat jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt skatt för pensionärer.
Men så hade han lite otur med timingen det året. Krisen som följde Lehman Brothers konkurs kom någon månad senare.
Men 2009 när världen fortfarande plågades av dåliga tider, slog ändå Borg till med en ambitiös budget för 2010. Valårsbudgeten lovade 40 miljarder i satsningar.
Nu är det annat ljud i skällan. Rikshushållaren har talat om ett reformutrymme på 10 - 15 miljarder kronor nästa år. Uppåt en tredjedel av det är sänkt restaurangmoms.
Förklaringen till Borgs byte av krisstrategi är snarare parlamentarisk än logisk.
Det är troligt att alliansen skulle ha sänkt inkomstskatten för alla löntagare också nästa år, om den hade haft majoritet i riksdagen. Men det är den stora skillnaden mellan 2009 och 2011 års krisbekämpning.
Och när de omhuldade skattesänkningarna inte går att få igenom riksdagen måste argumentationen ändras. För regeringen vill inte säga som det är, att det är oppositionen som stoppar dem.

Argumentet för den nya försiktigheten är att den nya krisen kan vara långt allvarligare än den förra. Då var det i första hand banker och företag som var illa ute. Nu är det hela nationer. Det kan inte uteslutas att regeringen gör en helt korrekt analys. Men den slutsatsen hade inte behövt utesluta friskare satsningar om det bara funnits stöd för sådana i riksdagen. Nu är risken att Borg bromsar i uppförsbacke, som ekonomerna så målande lär formulera det enligt Peter Wolodarski i DN igår.
Att det parlamentariska läget inte uppmuntrar till den klokaste krismedicinen är nog den sänkta krogmomsen ett annat slående exempel på. Den är den största enskilda satsningen mot krisen.

Det finns en enda rimlig förklaring till det. Regeringen har majoritet för den tack vare Miljöpartiet. Det ska inte alls uteslutas att ungdomar får jobb eller får behålla sina anställningar tack vare lägre kostnader för krögarna. Men till ett mycket högt pris.
Med reservation för att någon budgetnyhet ännu återstår, det skulle till exempel förvåna mig om inte skatten på alkohol eller tobak höjs, så finns i alla fall ett inslag som borde glädja till och med de rödgröna. Fördelningsprofilen är rätt positiv.
Det vill säga, det är de fattigaste som det satsas på vid sidan av restaurangägarna. Höjda bostadstillägg för de fattigaste pensionärerna och höjda bostadsbidrag för yngre med minst marginaler. Och mer pengar till sjukförsäkringen för de mest utsatta. Däremot inget för den medelklass som äter hemma.