FAKTA
Så har Expressens K-G Bergström skrivit tidigare om Håkan Juholt:
"Han är den svagast meriterade socialdemokratiske partiledaren i modern tid."
Expressen 26 mars 2011, dagen efter Juholt efterträdde Mona Sahlin
"Sällan har en svensk partiledare blivit så avklädd som Håkan Juholt i gårdagens lördagsintervju."
Expressen 13 november 2011, dagen efter en radiointervju i P1
"Han säger precis vad partivännerna vill höra. Problemet för honom är att det kan vara för sent."
Expressen 19 januari 2012, dagen efter partiledardebatten i riksdagen
Håkan Juholt kommer att gå till historien.
Ingen tidigare socialdemokratisk partiledare i modern tid har tvingats avgå utan att ha fått chansen att leda partiet i ett val.
Frågan är ens om någon partiledare tvingats ge upp efter bara tio månader.
Karin Söder var Centerledare i ett år. Men hon tvingades avgå på grund av sjukdom.
Håkan Juholt har dessutom försatt sitt parti i vad partisekreterare Carin Jämtin i förrgår betecknade som den värsta krisen i modern tid. Mer precist torde det handla om värsta krisen sen 1917, då partiet sprängdes i två delar.
Första gången jag såg Håkan Juholt var på en partikongress i början av 1990-talet. Ung och okänd gick han upp i talarstolen och kritiserade partiledningens ekonomiska politik.
Redan då var han så skicklig talare att han fick med sig kongressmajoriteten.
Han blev riksdagsledamot 1994. Men den lovande starten ledde inte till någon blixtkarriär. Han blev förvisso försvarspolitisk talesman.
Men inte statsråd, trots att partiet under hans första tolv år i riksdagen innehade regeringsmakten.
Men de talanger och den kompetens Ingvar Carlsson och framför allt Göran Persson inte såg hos smålänningen, de upptäckte Berit Andnor som i egenskap av valberedningens ordförande agerade kungamakare efter Mona Sahlins avgång.
Själv blev jag oändligt förvånad. Jag trodde inte att det var sant när min chef ringde och berättade det.
En så politiskt tunn person kunde ingen seriös valberedning föreslå till en post som innehafts av giganter som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson, tyckte jag.
Jag bevakade förstås den extra partikongressen i mars i fjol. När jag hörde hans installationstal och såg den nästan extatiska glädje det framkallade bland ombuden, tänkte jag att jag kanske hade underskattat Juholt.
Han pekade raskt ut nya områden som S skulle bekämpa: barnfattigdomen, avregleringarna och marknadstänkandet i välfärden.
Opinionssiffrorna steg. Den folklige partiledaren blev snabbt populär bland väljarna. Men redan under våren kom de första varningstecknen. TCO och Saco var inte berett att delta i några samtal enbart med Socialdemokraterna om pensionerna, vilket Juholt förutskickat i sitt installationstal.
Och när regeringen inbjöd till samtal om svenskt flyg till Libyen, svajade den nye partiledaren fram och tillbaka.
Men när jag såg och hörde honom i Almedalen i början av juli var han full av tillförsikt. Men så skulle han ju ägna sig åt sin passion - att hålla tal.
Framgångsvågen rullade på. Visserligen lite krusad av strul kring skuggbudgeten. Men inte värre än att Socialdemokraterna veckan efter dess offentliggörande fick 35 procent hos SIFO.
Sen kom början till slutet. Avslöjandet om hyresersättningen till sambon. Då störtdök opinionssiffrorna.
Han fick visserligen verkställande utskottets stöd efter oktoberkrisen. Men nya osakliga utspel gjordes. Och succémannen från våren började mer och mer anta skepnad av den nödlösning han ju egentligen var.
När inte partiet kunde enas om någon av de statsrådserfarna Thomas Östros, Sven-Erik Österberg eller den unge Mikael Damberg, och den annars givne Pär Nuder inte ville, så fanns inget slagkraftigare än försvarspolitikern från Oskarshamn med den stora käften.
I veckan stod det definitivt klart vilken felbedömning valberedningen gjort.
I fredags inträffade det historiska. Öppen revolt från flera partidistrikt mot partiledaren.
Och den socialdemokratiske partiledare som misslyckas med huvuduppgiften att hålla samman partiet, han får inte chansen att försöka klara den andra uppgiften - att vinna val.
Många såg hans fall som ett resultat av ett orättvist mediedrev. Men det var Håkan Juholt som fällde sig själv.
Det var inte medierna som hittade på strulet kring Libyeninsatsen, förvirringen kring hanteringen av skuggbudgeten eller hyresersättningen till sambon. Plus ett antal osakliga uttalanden vars kulmen nåddes i Sälen med det fullständigt ogrundade påståendet att regeringen hade gjort upp med SD om försvaret, innan ens partiet hade kommit in i riksdagen.
Håkan Juholt var inte vuxen sin uppgift helt enkelt. En insikt som han själv hade i förväg och uttryckte i en radiointervju. Ändå klarade han inte att säga nej. Vilket han knappast ska klandras för.
Man kan ana att hans efterträdare blir mindre yvig, mer strukturerad och har högre politisk kapacitet.
