Jens Liljestrand

Har du någon i din närhet som är drabbad av cancer så går du dit nu

Publicerad

”Ta gärna med dig en närstående.”

Ett fönsterkuvert, ett vitt A4, en formell kallelse, en tid och en plats och så de sex orden som tömmer världen på syre. Provsvaren har kommit. Läkarna vill träffas öga mot öga.

Ändå är det viktigaste redan sagt.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I det längsta försöker jag undvika att skriva den här krönikan. ”Det blir för sentimentalt och personligt”, tänker jag. ”Är det inte bara påträngande?”

Men så inser jag att det är just påträngande – jobbig, envis, krävande – man borde vara. Var tredje svensk drabbas under sitt liv av cancer. Det gör oss alla till antingen patienter eller anhöriga. Ändå denna kvävande tystnad. Som om det var smittsamt. Som om det blev lättare att bära bara vi teg och tittade bort.

Min fru fick sin diagnos några veckor innan hon skulle fylla 42. Läkaren meddelade sakligt att ”vi tror du överlever men bered dig på en jobbig tid” och först när hon fick veta att vi har två barn kunde man ana en förtvivlan bakom den professionella fasaden och då landade också insikten om att det kanske är slut nu, att de där åren med dagislämningar och hemnetknarkande och boxvin till helgen, det var livet. De goda åren är bakom oss. Där framme finns bara skräcken, sorgen och ovissheten.

Cancer beskrivs ofta i termer av utmaning och prestation, en ”kamp” som – inte minst i medierna – kan ”vinnas” eller ”förloras”. Själv kan jag inte se någon kamp. Snarare är det en upplevelse av att kapitulera. Att acceptera sin totala hjälplöshet inför en elak, orättvis, anonym pest.

Jag sitter en lördagskväll på krogen och gråter i min bästa kompis famn, ingen kärvt manlig och behärskad Persbrandtgråt utan en snörvlande, bölande läte jag inte trodde att jag hade inom mig. Det är inte att kämpa. Det är att ge upp.

Dottern frågar: ”Kommer mamma att dö?”

Jag svarar: ”Jag vet inte.”

Dottern frågar: ”Vad gör vi om mamma dör?”

Jag svarar: ”Jag vet inte.”

Det är inte heller att kämpa. Jag tror vi saknar ett verb som kan sammanfatta ett sådant samtal. Det är att kasta sig ut och låta sig falla handlöst genom den ylande tomheten.

Och mitt i allt en vardag där mat ska lagas och barn skjutsas, arbete skötas, räkningar betalas. Värst är ensamheten, de flackande blickarna från människor som vet att jag vet att de vet och ändå inte säger ett ord, inte frågar, inte sträcker ut en hand och en sak kräver jag av dig som läst ända hit: Har du någon i din närhet som är drabbad så går du dit nu, inte i nästa vecka, inte när det känns ”passande”, du går dit nu genast med en lasagne en chokladkaka en fumlig kram som aldrig någonsin kommer att glömmas.

Vi sitter i bilen på väg till sjukhuset för ännu en cellgiftsbehandling och hon är trött nu, har tappat allt sitt hår, morgontrafiken rullar förbi utanför fönstret och jag snyftar till och säger ”jag vill vara på väg med dig igen, jag vill att vi ska vara på väg, någon annanstans, lämna allt det här bakom oss och bara köra tills vägen tar slut.”

Där vill jag vara nu. Med hoppet om en bonuschans, ett extraslag. Med tacksamheten över att bo i världens bästa land att bli allvarligt sjuk i. Med ödmjukheten inför vår ofattbara sårbarhet. Och med kärleken. 

”Ta gärna med dig en närstående.” Sex ord som fick mig att hamna där, i väntrummet, för sju månader och en evighet sen. Vi småskämtade nervöst, märkligt upprymda de sista sekunderna innan jordens undergång. Sköterskan kom och hämtade oss, hon tog i hand och jag sa mekaniskt: ”Jag är Åsas man”. Fyra ord, sönderslitande och befriande för det var först då det blev det sant, att jag var det, att det var jag.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag