Jenny Östergren: I Port-au-Prince måste pappan ändå be att barnet inte tystnar

Twingly bloggsök

En pappa sitter på gatan och lyssnar inåt rasmassorna där hans tvååriga dotter gråter hjärtskärande. Han har försökt hitta hjälp att lyfta undan de infallna väggarna men inga redskap finns tillhands. Lyfter han den brutna väggen riskerar en annan att falla ner i ett dödligt plockepinn. Han kan inte göra någonting. Ingenting kan han göra för att hjälpa medan barnet fortsätter att gråta.
Jag tänker att det är en förälders yttersta prövning.
Att inte kunna trösta.
Att inte kunna stilla sitt barns gråt.

Det är tillräckligt plågsamt under de mest ordnade omständigheter när ett litet barn gråter. Det är ett vardagsdrama. Det borde vara tre kvart till nästa mål och kundvagnen är fylld med veckans inköp när de små skriken uppfordrande borrar sig in i maggropen. Stresshormonerna stiger till nivåer som liknar dem som drabbade soldaterna vid landstigningen i Normandie. Svetten sipprar stilla längs ryggen och den extra minuten i kön (för att gubben före glömt att skriva på sin kupong) blir en föraning om evigheten. Trots vetskapen om att mat är det enda svaret vyssar den plågade mamman frenetiskt sin unge i famnen samtidigt som hon baxar kund- och barnvagn framför sig och fåfängt försöker vända streckkoderna mot kassörskan. Hon vyssar och viskar att snart lille vän. Gråt inte.

Eller det lite äldre barnets tårar. Barnet som lärt sig att närhet också är ett maktmedel som framförallt mödrar inte kan värja sig mot i sin ständiga längtan tillbaka till en ursprunglig symbios. "Varför gråter du?" "Vill inte säga." "Har det hänt något?". Tystnad. Och vi frågar och borrar och frågar igen för att oförmågan att trösta är lika stressande nu som i Ica-kön trots att vi vet att vi borde bjuda in till närhet på barnets villkor. "Jag såg att du var ledsen förut. Jag är här".
Tröst är överlevnad och gråt måste ha en orsak så att vi snabbt kan formulera en lösning. Ont i magen. Hungrig. Överstimulerad. Understimulerad.
Sammanbrottet har pågått i en timme och den irriterade föräldern höjer slutligen rösten:
"Du är trött. Nu får du verkligen gå och lägga dig".
"Nehehej. Jag är iiiiiinte trött. Jag kan bara inte sluuta."
Sen börjar nästa barn gråta, och nästa. Snoriga hulkningar ekar från hemmets olika hörn och tröstaren öppnar desperat clownrocken och jonglerar lösningar till höger och vänster. Till slut är det bara är att ge upp och samla alla i samma rum och säga att nu gråter vi klart och jag skiter i vad det handlar om.
Då börjar alla skratta.
Den odefinierade gråten som sin egen frälsare.

I Port-au-Prince måste pappan ändå be att barnet inte tystnar. Tänker han på de gånger han suttit vid sängkanten och lovat skydd mot livets alla katastrofer? "Gråt inte. Pappa är här." Föräldrabesvärjelsen som vi på allvar tror ska skydda.
Jag letar på nätet för att få reda på hur det gick men hittar bara tusentals andra vedervärdiga historier om vuxna utan barn och barn vars tröstare inte längre finns.
Jag gråter lite, betalar in en otillräcklig peng och påminns om en treåring som en gång för länge sen i förtvivlan föste bort handen som snällt ville smeka kinderna torra: "Ta inte mina tårar".
Ibland är de det enda vi har kvar.

Av Jenny Östergren
redaktionen@expressen.se