Jenny Strömstedt

Varje barn som kommer hit är en skatt av kraft

Publicerad

Nämen, om man skulle ta och sätta på ett avsnitt av "Paradise hotel", slafsa i sig en rejäl mosbricka med räksallad, några kilo smågodis och bli lite rasist?

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om man skulle slita upp matadorskjortan och öppna sitt hjärta mot den svidande känslan av att människor, sådana jag inte känner och aldrig har sett förr, är ett mullrande hot mot min egen tillvaro? Man kunde äta upp godiset samtidigt, snegla på hur fulla ungdomar gnider sig mot varandra på en grå övervakningsfilm och känna den fysiska lättnaden över kolhydraternas snabbverkan.

En omedelbar kick, en stunds lättköpt tillfredsställelse, en boost av den mest primitiva känslofiguren i min alldeles egen Pixarfilm, "Insidan ut".

Det är ändå enklast.

Jag ser asylsökande på tv från en överfull tågstation och nere vid den grästoviga asfaltsparkeringen vid Konsum i byn jag passerar med regionalbussen ligger flyktingförläggningen.

En man drar ett barn i barnvagn förbi den nedlagda skolan.

Han ser trött ut.

Många säger att andra människor har riktiga behov och rättigheter men om man inte tänker kan det det kännas som om de bara vill ha och vad blir då över till alla andra?

Tänk om jag inte får? Får leva mitt liv. På mitt sätt. I mitt arv.

Om de är här får de väl åtminstone leva som vi.

Visst är det enklast?

 

Det är enklast att inte räkna utan i stället känna att FÖR MÅNGA människor lyckats forcera gränsvakter och biljettkontroller i längtan efter trygghet oavsett hur stor och rik Europas befolkning är och hur vidsträckt land vi förfogar över för att vi råkar vara födda med ett svenskt pass.

Bilder på människor uppspolade på stranden fladdrar förbi på tv och det är smidigt att byta kanal till de berusade ungdomarna som någon har gett pengar för att dricka alkohol så de tappar omdömet och tror att det är en framkomlig karriärväg att guppa under ett lakan framför alla som vill se.

Det är ändå enklast att säga att tv-kidsen känner förutsättningarna och att de själva väljer hur de vill leva sina liv, medan man lystet fångar upp det sista sockret i godisskålen med ett fuktat pekfinger.

Väljer inte alla liv?

Vem har ansvar för en människas framtid?

 

Men de snabba känslokolhydraterna lämnar blodet. De gör alltid det. Det kortsiktiga mumsandet sprider i stället ett förlamande illamående hos både individen och samhällskroppen. Idén om livet som ett okomplicerat skrovmål från korvmojjen är ingenting.

Det enda som blir kvar är en skramlande tomhet fylld av självförakt och rädsla som måste projiceras på ett yttre hot som amalgam, eller flyktingar.

"Dessa ständiga snyftreportage på SVT", skriver SD:s politiske sekreterare Joakim Larsson på Twitter efter en nyhetssändning.

 

Men bilden av den döda Alan, 3, (pojken som tidigare kallades Aylan) vid Medelhavets strand är så enkel att förstå att den väcker en intensiv längtan efter motsatsen; långsiktighet och viljan att utmana de lättköpta rasistiska budskapen med kunskap om hur vi bygger en hållbar framtid.

I Malmö, Östersund, Täby ja i varenda ort med flyktingmottagning finns engagerade professionella, volontärer och privatpersoner som insett det som borde vara pinsamt uppenbart även för den som tuggar främlingsfientlig snabbmat:

Varje människa är en möjlighet att ta tillvara.

Varje barn som kommer hit är en skatt av kraft och drömmar.

Ingen har sagt att det är lätt att leva tillsammans, däremot är komplikationen fylld av möjligheter.

Det känns mycket enkelt.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag