FITTJA CENTRUM 1999. Janne Josefsson och pojkarna, "i stunden leende mot en oseende vuxenvärld". Foto: SVT
FITTJA CENTRUM 1999. Janne Josefsson och pojkarna, "i stunden leende mot en oseende vuxenvärld". Foto: SVT
Jenny Strömstedt

Vad hade hänt om Janne ställt sina frågor för femton år sedan?

Publicerad

Unga mår allt sämre.

Rubriken börjar bli så sliten att verkligheten bakom vattnats ur och inte längre syns.

Det har till och med ifrågasatts om det stämmer. Att känna sig nedstämd ett par gånger i veckan är väl normalt för en ungdom, läser jag i en artikel. Obesvarad kärlek, ständigt pågående sociala brottningsmatcher och krav på att lyckas drabbar väl alla.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Generation y måste har curlats av sina föräldrar så till den milda grad att de inte längre kan hantera motgångar.

Ändå är den sann.

Den självskattade ohälsan bland tonåringar har tredubblats sedan 1980-talet, tydligast bland dem över femton.

Mellan år 2006 och 2015 fördubblades förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn och unga i åldrarna 5–19 år.

Antalet självmord bland unga minskar inte på samma sätt som i befolkningen i stort. Enligt siffror från Socialstyrelsen har antalet unga mellan 15 och 19 år som vårdats för depression och andra förstämningssyndrom tredubblats mellan 1998 och 2012.

All denna statistik finns sammanställd i Bris årsrapport.

Bakom all denna statistik finns barnen vi känner.

De som inte hänger med undervisningen. De som är livrädda för en full förälder, för att bli sextrakasserade, eller för att familjen ska få avslag på sin asylansökan. De som får panikångestattacker när de tänker på framtiden för att det enda de får höra är att allt håller på att gå åt helvete och glad, snygg, högpresterande och med massor av kompisar är det minsta man kan begära.

 

Några av dem har säkert haft mammor och pappor som dämpande madrasser mot livets realiteter och aldrig behövt resa sig på egen hand. Men ärligt talat, spelar varför någon roll i den akuta situationen när en ung människa har det svårt. Den sämsta investeringen vi kan göra är att avfärda dem som tramsande bortskämde slynglar som hängt för mycket på snap innan vi förstått varför. Det bästa vi kan göra är att lyssna på unga röster som i ideella organisationen ”Tilia” för unga med psykisk ohälsa: ”Prata inte om mig, prata med mig”.

De finns ju där, historierna om vad som värker och skaver och hur det kommer sig att mörkret föll. Det blev så tydligt i Janne Josefssons hyllade reportage vars andra del sändes i veckan. För femton år sedan tog han en bild på fem pojkar i Fittja centrum för ett av sina tv-program. Nu söker han upp dem igen för att fråga hur det har gått.

Vad hade hänt om redan han då ställt sina frågor? Vad hade hänt om Musse svarat och Janne lyssnat på historien om pappan som missbrukade och slog, om en mamma som inte fick finnas och den ständiga jakten på mat. Hade skolan varit tuffare? Hade räddningen kommit tidigare till pojkarna som fångats på bilden, i stunden leende mot en oseende vuxenvärld?Jag frågar mig vilka avgörande frågor jag själv låtit blekna i skev förhoppning om att så illa kan det väl ändå inte vara. I minnet ser jag suddiga konturer av barn som kom och gick lika snabbt från lek och mellis vid mitt köksbord. En knasig mamma som vi undrade över. En pappa som alltid luktade alkohol. Barn som flyttade till andra delar av stan och som jag aldrig mer såg.

 

Det finns så mycket kunskap och så mycket vilja. Vi vet att den största risken att själv må dåligt är att växa upp i familjer med missbruk och där föräldrarna lider av psykisk ohälsa. Ändå är det omhuldade begreppet sociala investeringar fortsatt en vacker tanke i majoriteten av kommunerna, begränsad av politisk kortsiktighet och budgetar som ska balanseras på året.

Men ett barns välbefinnande är en av de säkraste investeringarna som finns för ett samhälle. Vad det betyder för barnet att få hjälp att må bra, är hjärtskärande självklart. Eller?

 

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag