Evelyn, 19, i Turkana i Kenya tvingades sluta skolan i tonåren för att försörja sina barn. Foto: Fotograf Dan Lepp / DAN LEPP
Evelyn, 19, i Turkana i Kenya tvingades sluta skolan i tonåren för att försörja sina barn. Foto: Fotograf Dan Lepp / DAN LEPP
Jenny Strömstedt

Länge leve extremfeminismen!

Publicerad

Extremistfeminist. Det är ingen officiell ideologi utan låter snarare som något elakartat man får nerkört i halsen om man råkar säg hen i tv. Men det är numera jag.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om jag någon gång vacklat inför kvinnokampen och utmattad tänkt att det kanske är som trollen säger och de konservativa eller den äldre kvinnan som en gång skötte både barn, jobb och framgångsman och tröttnat på de ungas gnäll: vi har det bra här i Sverige. Lagstiftningen är mer eller mindre på plats. Kvinnor förvärvsarbetar och kan skilja sig utan att hamna på gatan och även om de enligt Försäkringskassans statistisk tar mest hand om barnen med konsekvenser för lön, karriär och hälsa så vyssar också män sina ungar under evighetslånga skriknätter med en innerlig omsorg.

I alla fall rätt många.

Men det spelar inte längre någon roll att jag på papperet har lika mycket makt över mitt liv som alla människor, jag lovar ändå att från och med nu, aldrig någonsin, överhuvudtaget, tummis, heligt löfte, stjärnstopp från månen och tillbaka i all evighet att inte vika från följande sanning en enda liten tum:


Jämställdhet är en absolut nödvändighet för världens överlevnad.

En ständig genomlysning av våra könsroller, de där diffusa förväntningarna som inte syns i rättvisekolumner, och dess konsekvenser för maktfördelning är livsviktig för att uppnå de värden som det internationella samfundet påstår sig sträva efter: Mänskliga rättigheter, hållbar tillväxt, ja till och med den sagolika drömmen om fred på jorden.

Jag är från och med nu extremistfeminist. En sådan som när middagssällskapet skriker att kvinnor och män passar väl ändå för olika saker och nu är du väl j-ligt tjatig, kommer att ta ett djupt andetag och fortsätta mala om vikten av lika rättigheter och skyldigheter oavsett kön, biologiskt eller socialt.

Analysen anser majoriteten redan självklar, men dess praktik är sorgligt medfaren.


Men det var inte Everlyn, 19, i Turkana i Kenya som fick mig att fyllas av slutgiltig beslutsamhet. Hon som stolt men trött visar mig sin egenbyggda hydda, kvastarna som hon samlar ihop material till varje dag för att kunna binda och sälja för att förhoppningsvis kunna mätta de tre små barnen. Den första kom i tonåren och tvingade henne att sluta skolan. Allt gör hon själv eftersom hennes man kommer hem någon gång i halvåret och bara stötvis bidrar till försörjningen.

Inte heller var det föräldralösa Irene, 17, som levde ensam med en sjuk syster och hennes barn i slummen och fick sälja sig för att få mat för dagen. Hon som blev gravid och nu går upp fyra på morgonen för att hinna göra läxor, hjälpa alla i hushållet innan hon går till skolan, om hon hittar någon som tar hand om bebin. Arbetslösheten är 40 procent och ingen får ett jobb som inte har gått grundskola.

Inte heller är det hälsoarbetaren som berättar om läraren som inte ville godkänna examen om hon inte ställde upp sexuellt, eller alla de vars män lämnat dem för nya kvinnor när barnen blivit för många och bördan för tung.

Kvinnornas öden är lika gamla som civilisationen och finns att hitta överallt. Här. Där.


De är mödrarna som ser till att barnen lever och förhoppningsvis överlever medan männen låsts in en mansroll som premierar makt, kontroll och ägande.

Mitt besök i ett av världens fattigaste distrikt där det inte finns en gynekolog på 1,7 miljoner invånare bara droppen. Allt blev så tydligt i ekvatorns skarpa middagssol.

It's a mans world.

En ofri mansrollsvärld.

Det är därför vi måste fortsätta tjafset här hemma om pronomen, om kvinnolöner, våld och en kvalitativ barnomsorg, och om varför vi hejar mer på kvinnor som är mjuka och vårdande medan män ska vara handlingskraftiga och självsäkra för att få dunk i ryggen. Det är också därför vi måste fortsätta älta den döfåniga gåtan om varför bara halva befolkningen rakar sig under armarna.

Allt hänger ihop.

Svaren är desamma på frågorna ovan som på Irenes undran varför flickor inte får lov att klara sig själva. Varför har de inte har lika tillgång till utbildning som ger kunskap, försörjning och frihet för generationer framåt, en frihet som inte bara ger en enda lyckligare människa, utan också en möjlighet att rädda oss alla.

Länge leve extremistfeminismen!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag