Den dagliga prövningen delades av många men i stunden handlade det bara om egen överlevnad. Att byta klassrum. Att utan tvekan ta de fem stegen ut genom dörren, vika av till vänster mot skåpet, börja sig ner och låsa upp utan att vända upp bakdelen mot fel person, byta böcker och målmedvetet ta sikte mot trapphuset. Inte en sekund fick blicken fastna på sällskapet som hängde längs fönsterväggen.
Deras fötter stack ut.
De kommenterade glasögon och tandställningar.
De hånade långa alltför smala ben, bristen på bröst och var fixerade vid eventuella mensbindor i väskan.
Jag erkände mig inte mobbad. Gänget var på ett sätt vidrigast mot de redan balla. Där vi andra passerade tyst, och någon gång fräste tillbaka, var de coola gisslan i gruppens egen otrygga gemenskap. Vi befann oss bara längst ner i hierarkin och inte ens de vuxna verkade förvånade.
Möjligen växte det fram en slags revanschlust det där året i förortshögstadiets sjaskiga korridorer. För varje idiotisk kränkning växte viljan att hitta vägen långt bort från de salivbakade snusprillorna som hotade att ramla ner från taket.
På internatskolan Lundsberg finns det säkert flera elever som regelmässigt hamnat underst i de ritualiserade brottningsmatcherna som skolinspektionen kritiserar i sin uppmärksammade rapport, och som därmed skaffat sig en drivkraft att nå ut och upp.
Som den gamle Lundsbergstudenten Ian Wachtmeister säger i en dokumentär från 2007 samtidigt som han skrockar över hur mycket stryk han fick: ”Lundsberg stärker personligheten”.
Kränkningar kan visst omvandlas till motiv för prestation. Det gick för Jan Guillou. Superstjärnan Zlatan var uppenbarligen inte elev på Lundsberg men han berättar i boken om sig själv att ”hela min karriär bygger på viljan att slå tillbaka.”
Vi är stolta över Zlatan. Men finns det någon som i december 2011 drar den korkade slutsatsen att fler barn bör utsättas för en otrygg uppväxt för att världen ska få fram ytterligare en fotbollspelare i världsklass?
Lundsberg fick redan 2001 kritik av skolinspektionen för sitt gammalmodiga regelsystem och äldre elevers bestraffningsrätt av yngre. Ännu har de inte lyckats svara på frågorna:
På vilket sätt lär sig en ung människa respekt för egna och andras kroppar genom att tvingas klä av sig naken och bli tafsad på könsorganen av sina klasskamrater?
Hur förstår en ung människa att respektera andras arbete när det nyss städade rummet omedelbart stökas till av den äldre eleven så att den yngre får börja om från början?
Hur kan en femtonårig kille frigöra sig från den traditionella machorollen när våld lärs ut som det naturliga sättet att bygga manliga hierarkier?
Vilken pedagog tror på allvar att rädsla är ett sätt att förbättra resultaten på de nationella proven?
Lundsbergs uppfostringsmetoder bygger på tankefel grundade i en stenålderspsykologi som inte ens Nannyakuten skulle använda sig av. I övriga samhället anstränger sig ledare för att skapa produktiva medarbetare med motsatta metoder.
Efter fotbollsspelaren Gary Speeds självmord i förra veckan diskuterade Kalmars FFs lagkapten, den kloka Henrik Rydström, det rådande machoidealet inom hockeyn och fotbollen. Det som säger att psykisk ohälsa inte är något man talar om. Att en ledsen ytterback bör hålla käften för att inte tvingas kliva av plan.
Det är ett omodernt synsätt, skriver han på sin blogg: ”Det finns inte något motsatsförhållande mellan att vara mjuk, vek och känslig och att på samma gång kunna prestera”.
Ping Lundsbergs rektor och föräldraförening!
Det borde vara att slå in öppna dörrar att påpeka att människor växer i trygga miljöer där respekt är ett mellanmänskligt ledord och inte ett motiv för att få banka på sina yngre kompisar. Och om icke-våldsprincipen föder färre genier så har i alla fall världen blivit bra mycket lyckligare.
Den skolan hade jag önskat mig.
