Äktenskapsbrott blev veckans ord sedan paret Lena Philipsson och Per Holknekt meddelat att det är anledningen till deras separation. Kanske mindre på grund av sensationslystnaden kring själva otroheten. Det är bara sorgligt när två offentliga människor tvingas utstå helsidor i tidningarna när deras insidor rasar.
Tro mig, när det mest privata går sönder vill man gömma skärvorna som finns kvar. Ordförvåningen beror snarare på att moderna människor inte längre använder begreppet. I dag finns, tack gode gud, en hyfsad konsensus kring att det inte är ett äktenskapsbrott att ensidigt vilja skiljas eller att gifta om sig med en frånskild kvinna. Lyckligtvis, för min del. Majoriteten av befolkningen är helt enad om att bibeln så att säga sköt över mål (EM pågår ändå trots det svenska fiaskot) när den talade om uppsvällda kroppar och ruttnande underliv som bevis för att kvinnor begått äktenskapsbrott (4 Mosebok 5:11-31).
Man önskar att Moses, eller vem det nu var som skrev böckerna, hade varit lite mer som en modern politiker, hoppat ideologin och fokuserat på själva kärnverksamheten: förtroendet. Eller tilliten som är den mer finstämda synonymen för det ömsesidiga mellanmänskliga kontrakt som bygger på transparens och omsorg.
Politik är en förtroendebransch, sa en gång Håkan Juholt innan han tappade nyss nämnda. Kapitalförvaltning är en förtroendebransch, påpekade finansmarknadsminister Peter Norman argt i veckan när han fick reda på hur stora bilar och hur mycket vin som skattebetalarna betalat för de anställda på statliga AP-fonderna. Jag skulle vilja addera att också min gynekolog i allra högsta grad verkar i förtroendebranschen, liksom min frisör, terapeut och tandläkare. Möjligen befinner jag mig själv i densamma även om bara var fjärde svensk anser att journalister är värda deras förtröstan i senaste SOM-undersökningen.
Fortsätter vi att tala om äktenskap så är dess fundament helt oberoende av vigselbevis, religiösa regler och äktenskapsbrottsbalkar. Partnerskap handlar i grunden om en sak: att ha förtroende för att våga bli beroende. Dock ej av något annat än varandra. Behövs det ens något annat värdeord när alla lögner och sanningar, alla lyckade eller misslyckade ambitioner och handlingar ändå samlas i detta enda begrepp?
Antingen hyser vi det för andra eller inte. Antingen förtjänar vi det eller inte, men utan förtroende för andra blir livet omöjligt att leva som den ryske författaren Anton Tjechov sa, kanske efter att ha skildrat den olyckliga otrohetsdramatiken om Anna Petrovna.
Därför kan det göra överjävligt ont när ett förtroende sviks.
Därför blir skattebetalare arga när äldreboendet inte har resurser att hjälpa gammelmorfar att gå på toa när han inte klarar det själv.
Därför misströstar alla blivande gamlingar när de som är satta att förvalta våra 800 miljarder pensionskronor bor på lyxhotell för pengarna.
Därför är otrohet ett monster som äter lika mycket på den svikna, som den som sviker.
Jag tänker att det gäller att förvalta det som blir oss givet också på ett personligt plan. Det är ett alldeles särskilt förtroende att i vuxen ålder få känna tillit till en ny människa. Att få chansen att börja om, andas lätt och leva utan skav. I dag är det midsommardagen. Det kan bli en bra dag i förtroendebranschen.
Mitt sommarjobb har just börjat.
Vi ses i augusti!
