Och det hände sig vid den tiden för ett år sedan att jag forsade fram på det stora möbelvaruhuset med en kundvagn som sakta fylldes av kulörta kulor, ljusslingor och handblåsta röda ljuslyktor med plats för oräkneliga värmeljus.
Det hände sig att jag sprang hundrameterslopp i rekordfart från fiskaffären till bageriet till leksaksaffären och tillbaka igen medan de inlagda strömmingarna plaskade upphetsat i sina plastbyttor.
Inte bara en gång utan flera sprang jag, för det var alltid något som jag hade glömt och den frånskilda modern som bara firar jul med sina barn vartannat år vill liksom klistra fast tomtebolyckan i deras barndomsminnen. Med limpistol. Samma pistol som också användes till att göra Panduropyssel att hänga i granen till en kostnad som vida översteg dekorationerna som finns att köpa på NK.
I år är mitt enda bekymmer att kylskåpet borde rengöras, och det är ju tråkigt.
Maken har heller inte önskat sig något i julklapp och det är ännu tråkigare.
Den uteblivna julruschen är möjligen dyster för en julfascist som i sitt tidigare liv (och nej, detta är inget jag skäms över) konstruerat minutiösa körscheman för tomtens ankomst och korvens entré, samt tvingat motvilliga ateister att sjunga religiösa sånger för att framkalla åtminstone en vag känsla av frid.
Det är ändå friden man vill åt.
I år blir det möjligen en bit lax till katten.
Det låter rent av deprimerande.
Fast nu överdriver jag. Varannanveckasfamilj är också styvfamilj och trots den tillfälliga barnlösheten ökar möjligheterna till mustiga tomtemöten exponentiellt för ett lättrörligt par utan skrikigt påhäng.
Två barndomshem med åldrande föräldrar, ett par syskon med ingifta familjer och så några exmän på det. Och några exfruar. Ganska många exfruar. Samt alla vänner som plötsligt ser en möjlighet att få debriefa sina Norénupplevelser tillsammans med vuxna människor de har en känslomässigt avslappnad anknytning till.
"Kom!"
Det finns något lika hoppfullt som bedjande i rösten. Varför stillsamt slumra till framför Karl-Bertil efter ett par korkar lättglögg när det går att kryssa mellan andras glada julskinkor?
Undersökningar om julen visar att det svenskarna fruktar mest är stressen . Samtidigt omfamnar vi den som sybariter i en lättjefylld konsumtionssuck. Gnället förenar mer än stressen förgör. Ett stopp till hinner vi med. Ensamheten har fortfarande suspekta drag trots sin stillsamma leverans av närvaro.
Barnen kommer hursomhelst på juldagen. Fullproppade med knäck, köttbullar och små, små, små, ja pyttesmå plastleksaker (så små att de hinner komma bort innan de kommer fram).
Med tanke på visdomsorden en bekant yttrade under det att hans dotter befann sig hemma på pappavecka: "Ångesten som uppstår när jag inser att det är hennes barndom som pågår i rummet bredvid", så börjar det rycka i benen.
Jag måste fylla barndomsminnesbanken även i år.
En gran är nog ändå nödvändig.
En "Rolls-Royce"-gran som handlaren uttryckte det medan han skakade ner grenarna på ett praktexemplar från Skåne.
Hyacinter krävs för doftminnets skull, och även om de tröttnat på prinskorv så är en krämig Jansson en slags minsta gemensamma jul. Hemkörd.
Jag måste gå ut och handla.
Frid på jorden.
