Regler är regler. Jag menar en offside är en offside, lördagsgodis blir inte lördagsgodis om det äts på torsdagar och U21-landslaget är för 21-åringar och inte de som är 21 år och en dag gamla. Någonstans måste ändå gränsen dras. Det finns alltid en gräns och håller man inte den väntar en lerig utförsbacke som vi allesammans halkar utför, rakt ner i träsket. Sen ligger hela samhällskroppen där och brinner upp i dyngan.
Hüseyin Kizilca fick inte stanna i Sverige eftersom hans arbetsgivare inte betalat honom tillräckligt hög lön för att facket skulle godkänna arbetskraftsinvandringen. Det fattades 216 kronor upp till miniminivån menar facket. Inte ens när pizzadirektören sa att han kunde höja lönen retroaktivt gick det vägen så nu ska Hüseyin skickas ut ur landet, trots att han jobbat sen han kom hit som asylsökande flykting och behovet av pizzabagare är stort.
Regler är ändå regler. Det får man förstå.
Mitt gudbarn blev sjuk i vintras. Så där sjuk som alla småbarnsföräldrar känner igen. Snor blir feber, som blir kräks och så blir det bättre, innan det blir sämre igen och så går det runt.
Under tiden försöker hans föräldrar lösa situationen. Först är mamma hemma, sen kallas arbetslösa farbror Kenneth in, mormor och sen blir det helg. Egentligen krävs det vårdintyg från den sjunde dagen för att få ersättning. Men de tänker som man gör, att på måndag är det nog bra och varför ska vi belasta systemet med ytterligare vab-dagar när vi har farbror Kenneth.
Men min lille gudson blir bara sämre och föräldrarna ringer doktorn som ger dem en läkartid ett par dagar senare. Och eftersom föräldrar har lärt sig att inte belasta vården med snoriga kräkiga barn så stannar de snällt hemma i väntan på doktorn. Under läkarbesöket visar det sig att pojken har gått med sprucken blindtarm. Han svävar mellan liv och död men kommer ut på rätt sida och alla är innerligt glada. Det enda som är lite rassligt är familjens ekonomi eftersom det blivit så många vab-dagar. Som mamman inte får ut eftersom hon på den sjunde dagen intuitivt borde ha vetat att pojken skulle fortsätta att vara sjuk och skaffat läkarintyg, trots att han då var piggare. Det enda som återstår nu är att försöka få en mindre nogräknad doktor att skriva ett falskt intyg i efterhand. Det erkänner till och med handläggaren. Regler är liksom ändå regler oavsett i vilken kriminell riktning de driver medborgaren.
Historien slutar med att mamman, som lyckligtvis klarar försörjningen ändå, ber försäkringskassan stoppa upp sina pengar i arslet och äter gröt i några veckor. Det är en hederssak, som hon uttrycker det.
Det finns andra blodtryckshöjande regelverk som ändå är lättare att överse med. Som att den postanställde påpekar att det mycket riktigt är du på bilden men tyvärr kan han inte lämna ut ditt paket eftersom legitimationen gick ut för två dagar sedan. Vi får också förstå att det kan ta ett telekombolag 30 sekunder att koppla på en tjänst och flera månader att stänga av densamma. Att det är viktigt att stå till arbetsmarknadens förfogande fastän det ännu inte hänt i modern tid att någon på rimliga villkor anställt en 60-årig före detta undersköterska med förstörda axlar och rygg hur mycket hon än vill jobba själv.
Ryan airs affärsmodell är att inte bara rida på regler utan rentav dressera dem till återkommande dans med frustrerad kund. "Du har två kilos övervikt på din väska". "Men jag har ju fyra kilos undervikt på den andra, jämnas inte det ut?" "Nej".
Kanske är det lika bra att stillsamt begrunda de fördelar som möjligen kan komma ur regelmänniskornas belåtna känsla av kontroll, i stället för att brusa upp. När sjukssyster på vårdcentralen barskt påpekar att du ska ringa ett annat nummer för att göra en tidsbokning, och du inser att det är samma tant som svarar på den andra linjen, är det bara att återigen presentera sig och sitt ärende. Eller göra som kamraten som en sen kväll i baren konstaterade att därserverades både gin och tonic och vodka russian. "Vodka tonic", sa kamraten. "Nej,det har vi inte," sa bartendern.
Vännen log, och beställde saktmodigt en gin och vodka.
