Det är så sällan jag zappar mig fram till ett slumpmässigt program nuförtiden. Det är youtube, play-tv och stor lägereldsunderhållning på fredagar med hela familjen, men det där planlösa fjärkandet är i det närmaste utrotat.
Liksom den vitkindade Gibbonapan som reproducerar sig vartannat eller var tredje år och lever i par med sin partner av motsatt kön. Vilket i sin tur är kunskap jag aldrig hade kommit över om jag inte känt mig lite svag och låtit pekfingret planlöst styra en mörk helgeftermiddag i mitten av december.
På samma sätt finns det människor jag inte längre har kontakt med efter den personliga mobiltelefonens erövring av vårt ringande. När det fasta abonnemanget kopplats ner till förmån för en individuell lur har flera vänners entourage glidit in i glömskans skugga.
Janne, till exempel, var en intressant människa som ofta hade nya infallsvinklar på segling och sopsortering medan min väninna, hans fru, frigjorde sig från badrummet eller en kletig deg.
I dag tvingas jag ringa direkt till Jannes mobil för att få veta hur man splitsar ett tåg. Vilket jag aldrig gör eftersom det blir direkt pinsamt utan ett ärende av typen "Ska vi äta lunch på torsdag?". Jag och Janne äter aldrig lunch.
Påringare behöver inte heller längre genomlida påfrestande konversationer med telefon­maniska 1,5 åringar som trots sitt meningslösa innehåll ändå bidrar till att kitta ihop gemenskapen med familjen, och inspirera till framtida tal på studenten.
Men strunt i människorna! Internet finns alltid för den som vill lära sig något nytt, säger informationsentusiasterna och talar om syrianska nättidningar men fastnar i ett evighetsklickande på elektriska potatisskalare för 150 kronor på Blocket.
Det var en dyster tid då vinjetten till "Språka på Serbokroatiska" fick dag­barnen hos tant Inger att lystet kasta sig ner framför tv:n. Dyster för att vi var så svultna på bilder. På lust och larv. Men kanske gav tvångsmatningen ändå något. Zdravo!
Återstår Google för att öppna ögonen för en annan kontinent än den redan erövrade. Jag associationssurfar mig runt på en julklappsrunda och får veta att Sirius Black, den sista rektorn på Harry Potterskolan Hogwarths, själv var elev mellan 1971-1978. (Oklart om han bar v-jeans under manteln).
Sedan köper jag en Gryffindorhalsduk och drabbas av insikten att hyperlänkarna är lika köpta som jag själv är av det illusoriskt fria valet. De avancerade sökmöjligheterna som skulle vidga världen och öka demokratin kontrolleras av avancerad ekonomi och psykologi.
Jag läser en artikel som handlar om det kostnadsdrivande stuprörstänkandet inom vården. Det är som en domedagsprofetia. Jag sitter fast i stuprör fyllt av ruttnande fjolårslöv och kan inte tänka. Utsikten är konstant. Med jämna mellanrum gör syrebristen det svårt att andas.
Man får vara glad om någon förbipasserande fågel släpper en skit i huvudet för variationens skull. Inte ens skolan är en mötesplats längre när vi föredrar igenkänningens trygghet framför det oprövade.
Vi väljer så mycket, men mest bort.
Vilket kan vara bra. Singelväninnorna i skilsmässodiket på Riche slipper numera satsa på ansvarslösa narcissister med skivkontrakt på gång, och kan lugnt och stilla begrunda den procentuella likheten mellan sin egen och den potentiella dejtens profil på match.com. Å andra sidan verkar ingen av dem bli så där vansinnigt dödsförälskad. Snarare fylls de av ett konfliktfritt lugn.
Som de strävsamma Gibbonaporna som sätter på varandra i tv.
Blip.