Cancern kryper närmre. Det har väl med åldern att göra. Den liksom sträcker på ryggen, borstar av byxbenen och reser sig uppmanande med ett "Jorå, så att nu..." och en framsträckt hand. Några av vännerna har hamnat framför den bleksvettiga näven och finner sig plötsligt sammanboende med en objuden gäst som de tvingas att spendera en oviss framtid med. Bröstcancer. Tarmcancer. Cancer i bukspottkörteln.
Jag som fortfarande är frisk - innan vi dör kommer en tredjedel av befolkningen att ha drabbats av cancer - oroar mig för vännerna, ringer, men halkar sedan in i det vanliga, vardagliga livet med trötta morgnar, oro över jobb och kön i Söderledstunneln. Ibland får jag dåligt samvete. Med rätta. För att jag mår bra men gnäller ändå. För att jag ännu inte hunnit åka ut med ett kok köttfärssås och några roliga filmer till den som aldrig skulle kräva men behöva.
Det är enklast att gå in på Facebook och skriva en uppmuntrande kommentar. "Jag tänker på dig". Ett gillaklick under den roliga bilden med den galna mössan tagen i ett behandlingsrum på Radiumhemmet. En tanke som blir till digital närvaro. Vad betyder det? Avstånd eller närhet?
"Jag tänkte på det häromdagen", säger vännen som är inne på sin femte kur cellgifter. "Hur viktigt det var med alla kommentarerna i början. Men nu när jag mår sämre så blir jag liksom trött på att höra hur stark jag är när jag sitter här och grinar. Vad hände med alla som sa att de skulle komma och hälsa på? Fast jag vet att de har nog med sitt".
Nätet har blivit det enkla sättet att stödja. Jag sitter klaustrofobiskt inklämd i ett hörn på fyrans buss och hör en kvinna säga till sin väninna att hon har blivit besatt av cancerbloggar. Fyra stycken följer hon. En har blivit friskförklarad men de tre övriga håller på att dö. Kvinnan på bussen har inte träffat någon av dem men finns i kommentatorsfältet ändå. Avstånd eller närhet?
Bloggar med sjukdomsberättelser blir allt fler när mediet växer och är enligt många sjuka ovärderliga för att hålla kontakten med andra drabbade, och berätta för vänner och bekanta om hur de mår.
Anna mejlar mig en länk till sin pågående historia. Den heter cancerbloggen. Anna är 29 år och har en bröstcancer som hunnit sprida sig till lymfa och lungor. Det är en fin berättelse om behandling, biverkningar och favoritprogram på tv. Dödsångest och vackra krokusbilder från trädgården. Vanlig vardag mitt i det för en utomstående obegripliga sjukdomshelvetet.
Jag länkar mig vidare till en annan drabbad kvinna, och vidare och vidare igen genom otaliga bloggar som berättar om dagar som de är mest, och om smärtsamma besked. Ofta möts jag av ett sista inlägg. "Det är med stor sorg vi måste meddela att Eva somnade in klockan 01.15 i natt". Jag gråter. Och skäms. För utöver den djupaste medkänsla med de som drabbats så smyger sig en annan känsla in. Den egoistiska lyckan över att min unge just ringde från fritis, att maken är på väg hem och att vi än så länge har varandra.
Om jag var dödligt sjuk, skulle jag inte då vilja dela ut en käftsmäll till alla som låter sina egna insikter av tacksamhet dras på deras eget eländeskonto? Läsaren har blivit en modern sorgfågel som använder andras ångest för att omvandla egen oro till livsglädje. Hon sa ju det också, min kloka vän: "Ibland blir jag arg på dem som måste påpeka hur glada de är att de själva är friska när de hör min berättelse."
Blir man mer ensam i sin utsatthet genom att bjuda in omvärlden, eller är det tvärtom? Avstånd eller närhet?
Det är inte upp till mig att svara på den frågan. Men det måste vara en hälsosam prioritering, något oändligt mycket mer värdefullt, att se och stödja den människa som bloggar om livets verkliga val än om dagens outfit.
Jag vill inte ha nog med mitt.
