Flykten från Alcatraz. Det låter som flykten från ett träsk.

Den inåtvända blicken hos kvinnan på andra sidan frysgondolen på Hemköp behöver inte betyda att hon rymt från fängelset. Hon har bara stressat till förskolan och ändå kommit sist av alla. Klockan är halv sex och trött inspekterar hon extrapristomaternas spruckna skal medan tvååringen ålar i vagnen, geggig av snor och mutkorv. En pappershög sticker upp ur väskan på handtaget och kräver mer arbete, senare, efter det att alla andra ätit, gjort läxor, badat och somnat.

I morgon börjar det om.

Det är som det är en vardag i oktober för alla som befinner sig i "post-prinsessan-Madeleine-läge" och har passerat den ansvarslösa självcentrerade tihi-tiden. Det är mörkt och lite fuktigt av ruttna löv och tungt att lyfta fötterna ur kravsumpen.

Det är ögonblicket då flyktmekanismen slår till, och jag tänker inte på sprit, knark eller ångestdämpande shopping av billiga kläder tillverkade i låglöneländer.

"Jag skiter i allt och blir gravid" hette en låt på ett indiepopalbum med en artist som aldrig slog igenom. Dubbelarbetande mödrar i karriären kallar det Escapebabies. Flyktbebisar. En omskrivning för att avvika från arbetslinjen och ta skydd bakom det heliga moderskapet.

Jag hör det påfallande ofta. Hur skönt det vore att få vara mammaledig. Hushållsplikterna är ändå lika. Redan befintliga barn behöver ändå omsorg. Tänk att få slippa allt det andra! Tänk att bli löst från leveranskrav och lönsamhet och i stället se lönekollektivet gå till bussen med prestationångesten som ett skri över skuldrorna medan man själv tar en lunchpromenad med vagnen.

Men att bara ta ledigt är en ekonomisk orimlighet. Friår är för miljöpartistiskt, som en gravid mellanchef uttryckte det. Det är mammaledigheten som är det sista andetaget före pensionen som enligt uppgift lär inträffa strax före döden.

Längtan liknar den att vinna 153 miljoner på lotto.

Jag misstänker att det är samma längtan som tvingar försäkringskassan att specialutreda det faktum att dubbelt så många kvinnor mellan 30 och 39 är sjukskrivna jämfört med männen. De mödrar, med levande minnen av nattamningar och teletubbie-maraton i gryningen, som ändå väljer bort en pausunge kan i stället sjukskriva sig.

Bara i veckan passerade två Facebook-uppdateringar från dubbelarbetade kvinnor revy i flödet. Den ena var stolt över att just denna dag stå över sjukskrivningsimpulsen. Den andra valde att vabba med ett inte längre sjukt barn. "Mysdag" kallades det.

Det upprör mig. Den som är frisk ska gå till jobbet, eller i vilket fall inte belasta en försäkring som redan i dag är snålt tilltagen för dem som drabbas av svåra sjukdomar. En hårt arbetande cancerdrabbad bekant får i dag ut 2 700 kronor i månaden under pågående cellgiftbehandling.

Ett piggt barn ska inte behöva vara buffert till en trött förälder.

Däremot har jag full förståelse för den som vill fly.

Många forskare lyfter fram bristande jämställdhet på hemmaplan som orsak till det plötsliga behovet hos yrkesarbetande kvinnor att bli hemma. Andra spekulerar i att det är mindre känsligt att sjukskriva sig i den kvinnodominerade offentliga sektorn än i privata näringslivet.

Jag undrar om arbetsgivarna helt har tappat greppet? Det finns manualer tjocka som höggravida magar som beskriver hur det blir roligt på jobbet.

Arbetsmotivationen ökar med inflytande, utvecklingspotential och en bra chef som balanserar krav och utmaningar. Vem fuskar sig till en hemmadag om ledningen låter småbarnsföräldrar flexa och arbeta hemma? Det finns statistik, om än omtvistad, som visar på ökade sjukskrivningar bland kvinnor efter 90-talets nedskärningar i vård, skola och omsorg.

Jag är oändligt nyfiken på resultatet av den där utredningen som försäkringskassan ska göra. Jag hoppas att de vågar bryta ned informationen på skrivbordsnivå.

Det kanske visar sig att det finns alternativa lösningar till ett hållbart yrkesliv än en framkrystad Escapebaby.