Jenny Strömstedt

Mammaledigheten – ett sista andetag innan pensionen

Publicerad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Flykten från Alcatraz. Det låter som flykten från ett träsk.

Den inåtvända blicken hos kvinnan på andra sidan frysgondolen på Hemköp behöver inte betyda att hon rymt från fängelset. Hon har bara stressat till förskolan och ändå kommit sist av alla. Klockan är halv sex och trött inspekterar hon extrapristomaternas spruckna skal medan tvååringen ålar i vagnen, geggig av snor och mutkorv. En pappershög sticker upp ur väskan på handtaget och kräver mer arbete, senare, efter det att alla andra ätit, gjort läxor, badat och somnat.

I morgon börjar det om.

Det är som det är en vardag i oktober för alla som befinner sig i "post-prinsessan-Madeleine-läge" och har passerat den ansvarslösa självcentrerade tihi-tiden. Det är mörkt och lite fuktigt av ruttna löv och tungt att lyfta fötterna ur kravsumpen.

Det är ögonblicket då flyktmekanismen slår till, och jag tänker inte på sprit, knark eller ångestdämpande shopping av billiga kläder tillverkade i låglöneländer.

 

"Jag skiter i allt och blir gravid" hette en låt på ett indiepopalbum med en artist som aldrig slog igenom. Dubbelarbetande mödrar i karriären kallar det Escapebabies. Flyktbebisar. En omskrivning för att avvika från arbetslinjen och ta skydd bakom det heliga moderskapet.

Jag hör det påfallande ofta. Hur skönt det vore att få vara mammaledig. Hushållsplikterna är ändå lika. Redan befintliga barn behöver ändå omsorg. Tänk att få slippa allt det andra! Tänk att bli löst från leveranskrav och lönsamhet och i stället se lönekollektivet gå till bussen med prestationångesten som ett skri över skuldrorna medan man själv tar en lunchpromenad med vagnen.

 

Men att bara ta ledigt är en ekonomisk orimlighet. Friår är för miljöpartistiskt, som en gravid mellanchef uttryckte det. Det är mammaledigheten som är det sista andetaget före pensionen som enligt uppgift lär inträffa strax före döden.

Längtan liknar den att vinna 153 miljoner på lotto.

Jag misstänker att det är samma längtan som tvingar försäkringskassan att specialutreda det faktum att dubbelt så många kvinnor mellan 30 och 39 är sjukskrivna jämfört med männen. De mödrar, med levande minnen av nattamningar och teletubbie-maraton i gryningen, som ändå väljer bort en pausunge kan i stället sjukskriva sig.

Bara i veckan passerade två Facebook-uppdateringar från dubbelarbetade kvinnor revy i flödet. Den ena var stolt över att just denna dag stå över sjukskrivningsimpulsen. Den andra valde att vabba med ett inte längre sjukt barn. "Mysdag" kallades det.

Det upprör mig. Den som är frisk ska gå till jobbet, eller i vilket fall inte belasta en försäkring som redan i dag är snålt tilltagen för dem som drabbas av svåra sjukdomar. En hårt arbetande cancerdrabbad bekant får i dag ut 2 700 kronor i månaden under pågående cellgiftbehandling.

Ett piggt barn ska inte behöva vara buffert till en trött förälder.

Däremot har jag full förståelse för den som vill fly.

 

Många forskare lyfter fram bristande jämställdhet på hemmaplan som orsak till det plötsliga behovet hos yrkesarbetande kvinnor att bli hemma. Andra spekulerar i att det är mindre känsligt att sjukskriva sig i den kvinnodominerade offentliga sektorn än i privata näringslivet.

Jag undrar om arbetsgivarna helt har tappat greppet? Det finns manualer tjocka som höggravida magar som beskriver hur det blir roligt på jobbet.

Arbetsmotivationen ökar med inflytande, utvecklingspotential och en bra chef som balanserar krav och utmaningar. Vem fuskar sig till en hemmadag om ledningen låter småbarnsföräldrar flexa och arbeta hemma? Det finns statistik, om än omtvistad, som visar på ökade sjukskrivningar bland kvinnor efter 90-talets nedskärningar i vård, skola och omsorg.

Jag är oändligt nyfiken på resultatet av den där utredningen som försäkringskassan ska göra. Jag hoppas att de vågar bryta ned informationen på skrivbordsnivå.

Det kanske visar sig att det finns alternativa lösningar till ett hållbart yrkesliv än en framkrystad Escapebaby.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag