Vi är alla offer för den nya apfebern
Jag kan inte släppa den spanska damens hobbyrestauration av konstverket "Ecce Homo". Inte resten av världen heller vad det verkar eftersom internet nu översköljs av montage med det uppfräschade 
Ulf Brunnbergs egen Ecce Animalis-nuna. BILDEN ÄR ETT MONTAGE. porträttet i fokus. I Rembrandts "Nattvarden" är lärjungarnas ansikten plötsligt utbytta "Ecce Homo"-apor. Den klassiska T-shirten med Che Guevaratryck, ja ni förstår vem han liknar nu.
Efter att ha hört Ulf Brunnbergs uttalande i Fredrik och Filips "Breaking news" om att han nog tycker allra mest om djur, mer än människor, tänker jag mig att även han bör få sig en alldeles nyrenoverad nuna. Ecce Animalis.
Björklunds Polartankar
I tisdags delades Polarpriset ut vid en magisk tillställning där det stäm-sjungande First Aid Kit fick Paul Simon att resa sig upp och applådera.
Men det roligaste av allt var att betrakta Jan Björklunds bakhuvud och fundera över vilka tankar som möjligen for runt när Yo Yo Ma talade om att musiken är en del av människan.
Tänkte han som sina moderata regeringskollegor att estetiska program i gymnasieskolan är onödiga och ska bort till förmån för mer marknadsanpassade tillval? Det kan han inte ha gjort. Väl?
Gundes nya fynd
Den alltid lika trevliga Gunde Svan har köpt en självgående gräsklippare. Den ger honom en tids-besparing på 42 minuter i veckan har han räknat ut.
Veckans grattis går till Gunde!
De kletiga spåren av sommarens grill-marinad är slutligen bortspolade av lågtrycken som hotfullt mullrar in över Nordsjön.
I sommartorpet är trasmattorna ihoprullade och placerade i vinteride bredvid kuddvar och sommartäcken. Längst ner i tvättkorgen i stan ligger "de vita kläderna" övergivna och luktar stugunk. Och lite survin, och möjligen om man verkligen trycker ner nosen ordentligt i det skrynkliga plaggen ett litet stråk mogen rabattros.
En morgon tar jag på mig flipflopsen till ett möte på ett kontor med fin entré men de nakna fötterna mot konferensrummets nålfiltsmatta känns plötsligt lika osmakligt som tysk lågbudgetporr.
Det är höst, och det finns inget alternativ.
Hösten är en mycket motsägelsefull årstid.
När resten av naturen sakta lövas av klär jag på mig långbyxa och yllejumper, lite för tidigt så att svetten sakta sipprar ned för ryggslutet när eftermiddagssolen värmer upp asfalten till plus 25 grader. Å andra sidan kan väl längtan efter koftor liknas vid behovet av en värmande vinterpäls, men varför rakar då alla män av sig sommarskäggen när de till hösten äntligen har en isolerande poäng?
Det är också bakvänt att träden knoppar av och in i vilan och låter det allt snedare ljuset dra ner tillväxttakten, samtidigt som mänskligheten åker på Kick-off för att rivstarta nya projekt. Och ro i gång barnens alla aktiviteter som samtliga bytt tid, lokal samt utrustningslista. Och initiera ett renoveringsprojekt som ska bli klart till jul (men inte kommer att bli det eftersom kantlisterna är restade till påsk).
Ebba von Sydow skriver till och med en elvapunktslista med budord inför hösten. De handlar om hälsa och det är väl bra, men punkt nummer fyra gör mig bekymrad:
4. Inga bullar, inga kakor, ingen glass, inget godis. Kan låta hårt men för mig som är typen som har (mycket) svårt att äta EN liiiten halv bulle eller bara en endaste pepparkaka, så är det lättare såhär.
I en tid då resten av naturen bejakar en ohejdad kalorifest inför vinterns fasta, drar alltså Ebba von Sydow och andra ner på konsumtionen. Stenålderskost i ordets rätta bemärkelse borde väl egentligen betyda ett generöst "eat all you can"-erbjudande just denna årstid.
Det gör det inte. I stället bejakas en inre askes kombinerat med en utåtriktad sprängkraft, till och med finansminister Anders Borg lättar på den offentliga pungen och lovar att tömma förråden lite extra i den kommande budgeten i stället för att som de små ekorrarna gräva ner födan och spara inför den långa vintern. Om detta är bra eller dåligt verkar extremt motsägelsefullt.
Jag tror, helt genomovetenskapligt naturligtvis, att det är därför vägen hem kan kännas mycket lång när hösten kommer. Inte heller har jag mött någon som verkar bejaka den så att säga mer naturnära strategin och vända sig inåt mot det mjuka, varma och stilla. Möjligen den ansenliga mängd kvinnor som äntligen kan låta vinterpälsen växa åtminstone på ställen som inte syns.
Nej, jag vill ha vaniljbriocher. Små spröda bakverk med en ljuvligt doftade smörbotten. Jag vill åka till Ikea och lasta ljus så att papperspåsarna spricker på väg upp till min ombonade lägenhet där den fejkade lägerleden brinner i tv-apparaten.
Jag vill likt jordens alla höstikoner som Meg Ryan, Julia Roberts och Sandra Bullock ta på mig den största stickade tröjan världen någonsin sett och krypa upp i soffan med klädsamma röda rosor på kinderna efter den uppfriskande promenaden och dricka en jättejättejättestor kopp te och känna hur det enda som expanderar är fettdepåerna.
Låt oss verkligen märka, att mörkret är så stort, och skita i att tänka på allt det där man borde. Det är höst, och det finns inget alternativ.
