Det är januari och de små nyanserna i livet som gör det uthärdligt: En kopp kaffe i den blå fåtöljen med utsikt mot Hornsgatans motsägelsefulla folkliv och tio minuters samtal med en annars databeroende elvaåring.
Tiden är små hopp mellan upplysta öar i den mulna utsikten mot sommaren. Några för mig nya ord livar också upp. Utöver Persbrandts "superkropp" tänker jag att "lasciv", som i liderlig, kan vara roligt att använda till exempel i ett samtal med en okunnig chef.
"Idiosynkrasi" är ett annat. Inte som i överkänslighet utan i betydelsen direkt motvilja. Jag fastnade för ordet eftersom det får mig att tänka på yoga så här i början av året när träningskorten just är betalda och det fortfarande går att äta en finare middag på de nyinköpta sportskosulorna.

Yoga är en idiosynkrasi. Vid närmare eftertanke får jag just en allergisk reaktion när jag tänker på det. Det borde jag inte få. Jag känner några förträffliga yogainstruktörer. Länge och väl försökte jag bli en av dem och uppnå en harmonisk samklang mellan yttre och inre behov. I över ett år andades jag som en födande kvinna in genom näsan och ut genom munnen samtidigt som jag tänkte på att jag inte borde tänka på något annat än att andas in genom näsan och ut genom munnen. Jag hummade ljudligt och försökte förtränga obehaget när det var dags att göra plogen och nacken krasade under trycket.
Problemet med att inte tycka om yoga är att de redan invigda avfärdar inställningen med att du inte har förstått. Allvarsamt påpekar de att du måste ge det lite tid, att du är för stressad, för ofokuserad och i extremfallen underkastad en oren tarm och dålig karma.
Jag vill vara öppen med att mitt yogaproblem kan vara att jag provoceras av en viss typ av försörjda kvinnor som i dyra Filippa K outfits okritiskt dyrkar sina gurus på ekologiskt återvinningsbara cellulosamattor när andra människor arbetar. Men det som ännu inte fått mig att återuppta solhälsningarna är vissa utövares ogenomträngliga tro på Nirvana genom detox, rökelse och panflöjter. En besatthet av livsstilen som skulle vara helt ointressant att kritisera och i stället borde välsignas, om yogans hälsoeffekter vore oomtvistade.
Men det är de inte.
"Den stora allmänheten borde inte yoga", säger en av USA:s erkända yoga-gurus Glenn Black i ett uppmärksammat utdrag ur den kommande boken "The science of yoga: The risks and rewards" som publicerades i New York Times i veckan.

Yoga är bra för de riktigt vältränade och läran kan anpassas som en terapeutisk träningsform, fortsätter han. Men att genomföra ett generellt yogaprogram för ett vanligt kontorsarbetande gäng på gymmet är att riskera alltifrån avslitna muskler till allvarliga neurologiska skador efter påfrestningar på nacke och rygg.
Enligt boken fördubblades antalet akutfall till följd av yogans ökade popularitet i USA i början på 2000-talet och ännu fler sökte sig till vårdcentraler och egna kotknäckare för att få hjälp med problem efter några av de vanligaste yogapositionerna. Flera av de mest prominenta tränarna har fått kroniska besvär trots sin stora kunskap. Glenn Black själv, en försiktig sort hävdar artikelns författare, tvingades efter 40 års yoga-undervisning till en ryggradsoperation som för evigt kommer att begränsa hans rörelseförmåga.
Men hockeyn då? Fotbollen och ridningen?

Överallt knäcks det kotor. Men kunskap om skador blir extra viktig att förmedla i en växande livsstil där frälsningen är en del av träningsformen. Det finns ingen panacea. Och detta är det tredje ordet jag lägger på minnet medan snön faller utanför fönstret; hälsogudinnan är bara en grekisk myt. För den otränade finns bara ett vintergrått lagom. Med eller utan ambience-musik.
Det underbara är att det är gott nog.